Bombadill inledde sitt sista dagisår med att efter endast 20 minuter springa rätt in i ett betongrör. Ett snyggt snittsår mitt på huvudet, mycket blod och tre stygn.
Stygnen skulle vi plocka bort i går hos doktorn. Då fick han även ta bort den pärla som Bombadill samma dag lyckats pilla in i örat.
Känns som att cykelvurpan i våras liksom blev startskottet på allt vad små pojkar på sitt femte år kan råka ut för.
Tack Imsavimsa för din bokutmaning. Precis vad jag behövde!
Vilken bok läste du senast?
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Bra!
Vilken/vilka böcker läser du just nu?
Dårskaper i Brooklyn av Paul Auster
Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Jämställt får man nog säga. Klassiker - män. Samtida - kvinnor. På ett ungefär så.
När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du “nu har jag en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra hälften” kvar o.s.v.?
Absolut. Brukar vara lite långsam i starten (åååh vad mycket kvar) och sedan slutar det ofta med sen nattläsning (bara lite till).
Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?
Eftersom jag tycker pocket är ett överlägset format läser jag om böckerna i DN och sedan väntar jag till pocketutgivningen… Men också tips från vänner. Och så en och annan slumpbok som slinker med från pocketstället på ICA.
Och så har jag äntligen blivit invald i ett litterärt sällskap (läs vin- och bokklubb) så nu stundar nya bokutmaningar :-)
När blir en bok för lång?
Så fort den inte talar till mig.
Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Nja. Jag gillar mest samtida svensk litteratur så har snöat in mycket på den genren senaste åren. Läser sällan på engelska (om jag inte blivit varnad av en dålig svensk översättning).
Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av?
Jag blev väldigt förtjust i Jonas Karlssons debut Det andra målet. Väldigt finurlig. Och samtida. Måste nog läsa om den!
Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig/vilken bok lämnade du senast?
Har för lite med tid för att traggla igenom böcker som är tråkiga. Jag släpper ofta. Ibland återkommer jag. Så senast med Ninas resa av Lena Einhorn. Och den var värd att ta tag i igen.
Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du oftast?
Svensk samtida skönlitteratur samt klassiker (läste litteraturvetenskap en gång i tiden). Lite deckare också. Ms alla kokböcker tar också allt mer utrymme i våra bokhyllor.
Rekommendera 5 författare:
Klas Östergren, Selma Lagerlöf, Jonas Hassen Khemeri, Marianne Fredriksson & Paul Auster
Jag skickar utmaningen vidare till: Mammapappabarn, Bondhustrun, Lisa på Rönnbacken, Ana Udovic. GRRR, ni får också gärna anta utmaningen!
Strax innan vi åkte ner till västkusten var jag och såg Mamma Mia med vännerna S och H. Den satte sig som en smäck på mitt solblekta hår och när vi sedan tankade på någon tråkig mack längs E4:an fick skivan slinka med i köpet. Bombadill fastnade direkt. Särskilt för Lay all your love on me som körts på repeat otaliga gånger sista veckan.
När jag la Bombadill i kväll snurrade han ordentligt i sängen. Sedan började han sjunga. Ganska tyst men tillräckligt tydligt för att jag kunde höra honom:
- Laying yalla ommi…
Abba-engelska! Jag var tvungen att bita mig hårt i läppen för att inte skratta högt. Abba-engelska. Skojar du att jag kan det språket!
En ovanlig sommar blev det. Solig och rolig till stora delar. Smärtsam och sorglig i andra. Vi valde att mest skrota omkring på Ljusterö och konstaterade idag att lilla Masarin nu har blivit en liten pojke. Som går! Som lärt sig älska melon och hallon. Som kanske säger titta och Viktor om man lyssnar noga och välvilligt.
Han är mogen nu att börja livet som dagiskille. Sex veckor med hela gänget hoppas jag ska ha tankat honom full av självkänsla att klara detta stora som snart börjar.
- For absent friends!
Jag, M och S höjde tillsammans med alla barnen våra glas och skålade för D. Vi hade några roliga och spännande dagar i Kolmårdens skogar. Vi frågade barnen vad som var bäst. Tigrarna! Lejonen! Att rida kamel! Delfinerna! Fast egentligen tror jag nog att de tyckte att det var a l l r a roligast när vi lekte farliga och snälla tigrar på trampolinen på Villa Sollidens gräsmatta. Ja, vilket gäng!
Och vi saknade dig D, men det var gott att veta att J kokade mat åt dig och lät dig komma med kloka synpunkter på hans framtid.
Never doubt that your life is important, säger Bill Porter. Halkade in på en tv-film om denna envetna man, ömsint porträtterat av favoriten William H Macy. Bill Porter är en man som inte låtit sitt handikapp styra över de begränsningar som samhället såg att han hade. Där fanns också föräldrarna som gett honom självkänsla och modet att tro på sig själv.
Givetvis tänkte jag på Masarin. Och det ansvar som M och jag har att ingjuta samma självkänsla hos honom. Efter filmen borstade jag tänderna och såg knappt min egen spegelbild för alla tårar. Har vi den styrka som Bill Porters föräldrar hade? Kan vi ge Masarin de verktyg han behöver för att hantera omvärlden? Are we - really - the chosen ones?
Masarin har gjort Ljusterö till ett Summer Camp. Här varvas lära-gå med Jack Sparrow-bataljer. Är man lillebror så är det bara att anpassa sig. Tänk om någon kunnat visa mig den här bilden förra våren. Då om någon gång hade jag väl tappat hakan.
Delar av grimskärsgänget kom och lunchade ute hos oss på Ljusterö. Extra härligt att D och S var med och det blev några sköna timmar tillsammans i våra knaggliga trädgårdsmöbler.
Masarin passade på att visa upp något han tränat på de sista dagarna. Sina första tveksamma, försiktiga steg!
- Jag tycker han ser ut som Rocky Balboa, sade vännen M som också kom förbi.
Och ja, något åt det hållet kanske.
Just nu kan jag nästan se hur Bombadill utvecklas i en sådan rasande fart. Förundras över vilken liten människa han utvecklas till. Ser att vissa saker han lär sig så lätt kommer Masarin få kämpa för. Kanske aldrig lära sig, eller kanske bara på ett annat sätt.
Men en av de fina saker som det oväntade med Masarin har lärt mig är att vara i ett nu. Och den erfarenheten gör att jag så mycket mer tillåter mig att njuta av Bombadillens nu. Vilken gåva att få vara i!
Och det snabba hos Bombadill gör att jag också njuter av Masarinens långa nu. Alla utvecklingssteg sker under en så mycket längre tidsrymd.
Ja lite som att Bombadill är fast forward och Masarin slow motion.
Jag hade kunnat äta upp dem på studs när jag såg dem sitta i bilen! Som små goda praliner satt de där i varsin barnstol. Bombadill strålade när han fick syn på mig. Masarin tittade istället granskande och vände sig mot sin favoritpappa för att liksom få ett godkännande: Okej då, det är väl hon som är mamman trots allt…
Men sedan gosade vi länge vid läggningen ikväll och jag ville nästan inte lägga ner Masarin i spjälsängen. Allra godaste lilla pralin! Därefter knölade jag ner mig bredvid storebror och somnade med näsan mot hans fina lilla nacke.
Jag hade en härlig måndagskväll med några av de masarinmammor jag träffat under året. Vi hamnade på Rabarber och sällskapet och det goda rosévinet gjorde sitt till att timmarna flög iväg.
Vi pratade om barnen såklart. Om framtiden. Om romantik och kanske en flytt till Dalarna. Om hur vår rädsla för det som drabbade oss numera är något så självklart och sammansvetsande. Och om mångas rädsla för masarinbarn. Mamma U sade något så träffsäkert om människors behov av kontroll. Att om det är något barn som man har kontroll över så är det ju ett masarinbarn!
Och tanken for genom mitt huvud att inte någon som satt vid borden bredvid kunda ana hur just vi fyra hamnat runt det här bordet. Jag hoppas de såg det som jag såg. Glädje och kanske början till en vänskap.
M och barnen har åkt ner till västkusten några dagar. Så strax efter klockan ett blev huset tyst. Vad gör man med så mycket egen tid?! Jag lade mig i sängen och funderade på alla de saker jag verkligen borde ta tag i. Måla kökspallen. Sortera bort för små barnkläder. Skriva packlista inför semestern. Ringa och maila ikapp. Förbereda min sista jobbvecka…
Det blev i stället: Läsa tidningen (1 timme). Ligga i sängen och fundera på ovanstående (1 timme, kanske slumrade jag lite också). Sortera bilder i datorn (2 timmar). Och sen blev det flera timmars bloggsurfning och allmän slösurfning. En repris av Klara och Mia. En folköl. Lite fotboll. Nu enbart stilla frid.
Valet av skönlitteratur har det senaste året delvis skett slumpmässigt (har du läst länge på Masarinmamman minns du kanske att det var för ungefär ett år sedan som min läslust kom tillbaka). Först bestämde jag mig för att plöja ett gäng nobelpristagare i litteratur. Därefter hakade jag på en pocketbokklubb av kedjebrevskaraktär. Dessa väldigt olika läsprojekt har gjort att jag läst ganska många böcker utanför mina vanliga urvalskriterier (som nog annars skulle kunna sammanfattas som svensk samtid).
Två av böckerna har haft med personer med downs syndrom. I den ena (nobelpristagarens) beskrivs masarinbarnet som något skamfyllt, något att gömma undan, någon svår att älska (det blir lite bättre i slutet). I den andra (pocketbokklubbens) som något lallande, något dreglande, någon som inte går att kommunicera med (även här finns dock en något ljusare bild mot slutet).
För mig har bägge romanerna väckt många tankar. Varför beskrivs människor med downs syndrom på det här sättet? Varför har jag nästan i panik smällt igen böckerna (men sedan öppnat dem igen)? Är det för att det blivit som en påminnelse om hur omvärlden faktiskt ser på människor som Masarin och hans vänner?
Tur att det då ibland ges tillfälle att få gåshud. Tack Abbes pappa.
Lite i smyg så där har han börjat igen. Men faktum är att ställa sig upp numera ingår i Masarinens vardagsrutiner. Givetvis inte på beställning. Men igår var vi ute på bakgården hos vännerna i familjen J och då räknade jag. Över 30 sekunder. Helt galet.
Min storasyster hävdar att Masarinen även tagit två steg. Det tror jag när jag ser det ;-)
Fick för många veckor sedan en utmaning av Imsa. Passar fint en kväll som denna när barnen somnat och M håller koll på fotbollen.
Vad gjorde jag för 10 år sedan:
Den backspegeln går att läsa om här.
5 saker på min “Att göra lista” ikväll:
5 förbättringsområden (ändrade från 5 dåliga egenskaper):
5 platser där jag bott:
5 jobb som jag haft:
Bombadill sitter i en fåtölj och kollar på morgon-tv. Jag och Masarin äter frukost i köket. Så hör jag hur Bombadill börjar sjunga på Bro bro breja:
- …ingen kommer här fram, här fram, förrän han säger sitt käraste namn. Vaaad heter han? Har du något teckenspråk, teckenspråk, teckenspråk?
- Har du något teckenspråk. Ja eller nej?
Förra påsken tog jag och barnen tåget ner till Göteborg. Vi fick ett fyrbord och parkerade oss vid fönstret. I Södertälje klev en specialkille runt 20 på. Han visade sin biljett och var utan ord väldigt tydlig med att han hade bokat just en fönsterplats. Det löste sig fint. Bombadill hamnade bredvid honom och bombarderade honom på treåringars självklara vis med hundratals frågor. Specialkillen var mer koncentrerad på sin resa så efter en stund kom frågorna över till mig.
- Mamma, varför svarar han inte?
- Mamma, kan han inte prata?
- Mamma, mamma, mamma…
Jag satt där och bara tog in. Djupandades ibland. Tänkte att kanske kan Masarin också åka tåg själv någon gång. Vilket gäng vi var som satt där runt bordet. Jag, Masarin, Bombadill och specialkillen. Jag glömmer det aldrig.
- Oj, bröllopsdag!
- Älskling, jag har inte fixat något
- Älskling, inte jag heller
- Grattis på femårsdagen
- Nej, sex-årsdagen
- Åh vad kul det var
- Ja det var det
- Nu klipper jag gräsmattan
- Ok, jag byter en blöja då
- - - -
- Sover du?
- Mhhmm
- Jag älskar dig
- Dito darling
Under åren som gått har även bekantskaper gjort detsamma. Gått alltså. Vi har dockat in i varandras liv under en period och sedan kopplat loss när vi slutat plugga, bytt stad, jobb eller kärlek.
Perioden innan vi fick barn var nog summan av bekantskaper som störst. Och jag minns hur svårt jag tyckte det var att behöva inse att det inte gick att hålla kontakt med alla när vi fick Bombadill. Så småningom började jag ändå tycka det var ganska skönt och när Masarin kom blev det så extra tydligt att det inte var antalet bekanta som betydde något.
Men nu är vi nog ändå lite mogna för att fylla på lite igen. På Tittut har det helt enkelt visat sig att föräldrar till masarinbarn är alldeles för trevliga för bara låta passera vidare. Det får gå helt enkelt.
Jag har ju tidigare skrivit om min nya idol Per Johansson. Men det blev för många yttre omständigheter nu i maj som gjorde att vi inte mäktade med föreställningen om Elvis. Istället får vi nu glädja oss åt en tur till Göteborg i september och det kan ju inte annat än bli en fantastisk start på hösten.
Jag bokade biljetter häromdagen till oss och goda vännerna (som utlovat såväl logi som drinksällskap) och blev faktiskt lite paff när det i princip redan var fullsatt! Spridda platser kunde inte hindra oss. Först ska vi bara njuta av sommaren. Sen Toralf och ni andra, sen kommer vi!
Vad som rör sig i huvudet på en femtonåring får man inte ofta veta. Men förra lördagen visade killarnas kusin F en dikt hon skrivit i skolan om sin lilla masarinkusin. F skriver i ett mail till mig att hon älskar masarinen otroligt mycket. Vi älskar dig också F! Och tack för att du vill låna ut dina tankar.
En liten masarinkusin jag fått han ger mig ständigt nya hopp.
Innan han var född var jag otrolig fördomsfull.
Hade aldrig kunnat tänka mig att förändra mig.
Han är en person som kommer ha det svårt
men jag hoppas han kommer få den hjälp han behöver.
Han är en person som kommer öppna sitt hjärta
för att släppa in människor i sitt liv.
Han är en person som kommer bli älskad utav många.
Sanningen är att han inte kommer att bli som oss andra.
Det är svårt att ta till sig det. Det kommer ta lång tid att förstå.
Många tårar kommer fällas men också många glädjetårar.
Som alla föräldrar ser vi förstås skönheten i våra egna pojkar. Det som kanske i andras ögon är skavanker förvandlas hos oss till personliga egenskaper. Och som alla föräldrar står vi ofta och tittar på våra sovande barn och så säger vi fånigt till varandra att det ändå är otroligt hur söta just våra pojkar är.
Hos Masarin finns egenskaper som i andras ögon - och även i våra egna ibland - kanske räknas som skavanker. Men det märkliga är att ju längre tiden går desto mer k ä r blir vi i just de detaljerna.
Jag går in och ut i världar. Precis samtidigt verkar allt omkring mig vara ytterligheter. Utanför fönstret silar solens strålar genom de skira bladen så ljuvligt vackert att hjärtat värker. Samtidigt ligger Bombadill på soffan full av skrapsår och norra europas största fläskläpp. Under svullnaden finns en lös framtand som bevis på att han verkligen varit med om sin första cykelvurpa.
Allt detta medan jag mumsar jordgubbar och pannkakor hemma hos D och S. Det overkliga blir verkligt och vi pratar lugnt om medicinering och ler när S härmar den stabila finlandssvenska läkaren. Barnen leker tryggt omkring oss och ger normalitet och glädje i absurditeten.
Jag åker tidiga morgnar till jobbet och som vanligt är det en arbetsintensiv period den här tiden på året. Det blir ofta sena kvällar hemma framför datorn också. M och jag vinkar till varandra med jämna mellanrum. Vi ses i sommar!
Våra vänner från London kommer och hälsar på. Det blir en härlig helg som avslutas med att de bjuder oss på en sagolik båttur. Masarin förälskar sig i pappa Y. Och på något sätt är de lite lika, kanske för att de båda, på var sitt sätt, lever i nuet.
Till helgen får barnen äntligen träffa sin lilla kusin P. Lilla fina P som redan hunnit blir två veckor gammal.
Och allt detta i syrenernas tid och gullregnens månad.
Jag önskar att Masarin snart lär sig några tecken, sade jag när vi hade habiliteringsplanering för honom. På frågan om han kunde några ännu svarade vi nekande om man nu inte räknar vinka och klappa händerna som tecken (vilket vi i detta fall inte gjorde).
På slutet av mötet så hukade jag mig bredvid Masarin och slog ihop mina knutna händer (kanske Abbes pappa har ett tecken för detta?). Har du skorna på dig Masarin, frågade jag.
Och det var väl där och då Masarin tyckte att det var dags för lite show off. Så han slog ihop sina knutna händer han också. Skor!
It was a sign dammit! Så var det med det.
Till Grimskär åker vi så ofta vi orkar och det brukar bli i september. Vi är fem gamla kollegor som stuvar in familjemedlemmar, mat, färskvatten, fiskespön, vin, barn och flytvästar i bilarna. Grimskär ligger utanför Sandarne, strax söder om Söderhamn och när vi kommer fram är det ofta redan mörkt. Båtresan över tar 10 minuter.
Väl framme sprakar brasan, vännen M har eldat i flera timmar och även eldat kaminerna varma i de små gäststugorna där vi senare knör ihop oss om natten.
Huset på Grimskär ligger uppe på en klippa, nedanför är havet och utanför husknuten finns blåbärsris och ett utedass. Har vi tur skiner solen när vi vaknar på lördagsmorgonen. Då blir det båtutflykt och picknick på någon av kobbarna. Regnar det blir det spel inomhus och fiske från bryggan. Bastubad med kall öl ingår och avslutas alltid med dopp i det kalla vattnet.
På Grimskär brukar alltid någon a) vara gravid b) bli gravid c) somna på soffan. Och jag brukar alltid oroa mig för att färskvattnet ska ta slut (det har det aldrig gjort). På Grimskär äter vi och fikar som galningar. Här har lagats osso buco på gasolkök, grillats lammkorvar på den murade grillen och kokats gulasch på den gamla spisen.
På Grimskär har vi lärt känna varandra och varandras barn och hela gänget var med när D och S gifte sig för snart två veckor sedan.
Idag påbörjar D sin behandling. Ju mer jag tänker på det desto självklarare känns det att min målbild bara kan vara att vi som vanligt åker till Grimskär i september.
Jag har känt mig ganska nöjd över att vi inte släpat hem alltför många onödiga prylar till barnen. Vi har klarat oss fint utan flaskvärmare, blöjhinkar, amningsfåtöljer eller vad det nu var som verkade så viktigt där i barnbutiken. Istället har vi fått låna eller ärva många bra saker. Jag vill inte påstå att vi varit asketiska på något vis, men som sagt. Lite nöjd har jag ändå varit.
Men så fick jag för mig att Masarin aldrig skulle lära sig gå (eller att det i vart fall låg bortom en horisont som jag kunde se). Så jag slog till på schabraket. En helt gigantisk lära-gå-stol i en hiskelig turkos färg (bra pris i babybutiken, man kan ju undra varför). Masarin har alltid avskytt den. Resten av familjen snubblar över den.
Och jag har liksom haft så svårt att erkänna att schabraket från början till slut varit ett totalhaveri. Så den står fortfarande framme. Masarin bevärdigar den inte ens med en blick när han tultar omkring med sin ärvda lära-gå-vagn.
- - - -
Schabrak bortskänkes.
Updated: Schabrak bortskänkt!
Det skrivna ordet betyder mycket för mig. Men jag har förstått att några av er faktiskt gärna vill se hur Masarinen ser ut. Så en bild om året kanske det blir trots allt. Och tack L för påskägget!
Allt eller inget. Men allt detta hände inom loppet av ett dygn:
Konstigt nog slår mitt hjärta lugna slag.
M ringde mitt i ett möte. Han hade precis varit med om en likadan upplevelse som jag hade för ungefär ett år sedan. Samma bolag för övrigt. Grattis.
M och jag funderar mycket på livet och dess skönhet och skörhet dessa dagar. Att då bli överfallen av en klämmig försäljare av barnförsäkringar när man strosar omkring i ett köpcenter blir liksom bara för mycket. Särskilt när Masarin sitter i vagnen och glatt vinkar till killen utan koll.
Skandia, ni har lite att jobba på när det gäller era säljutbildningar. Men jag hade gärna sett killen utan kolls min när M till sist frågade om han verkligen sålde barnförsäkringar till barn med downs syndrom.
Tänk dig att du får sitta i ett rum fyllt med vänliga och intresserade människor. En psykolog som har koll på att du inte ramlar över bord. En kurator som ställer frågor om sömnen och hur andra reagerar när de träffar dig. En specialpedagog som kommer till din arbetsplats och ger chefen tips om hur du ska utvecklas på bästa sätt. En logoped som hjälper dig att kommunicera med omvärlden. Och så en sjukgymnast som ser till att du inte stelnar till.
Ett sånt rum satt jag i idag. Fast vi pratade om Masarin förstås. Men tanken slog mig. Ett sånt här samtal borde alla få ha. Det är inte klokt egentligen vad det gör när någon verkligen lyssnar på en.
Efter veckans känslostormar kändes det overkligt när vi packade väskorna för ett sedan länge inbokat värmlandsbesök. Jag grät hela resan och någon bilkörning för min del kom det inte på tal om.
Men det var vilsamt att komma till våra vänner som bor i en sagolikt vacker värmlandsgård. Bombadill och Masarin vaknade på lördagsmorgonen och blinkade förvånat mot den glittrande sjön, åkrarna, mopederna och prinsess-leksakerna. För de här besöken skiljer sig från det mesta de är vana vid. De fann sig dock snabbt och insåg att de två flickor som bor här minsann både kan klättra i träd och brottas på gräsmattan. Och att barbiefilmer är minst lika spännande som någonsin Shrek kan vara. Masarin bara b u b b l a d e hela helgen och åt glatt alla låtsaskakor som tjejerna matade honom med. Och Bombadill blev påmind om att det faktiskt är riktigt kul att leka med sin lillebror.
Själv fick jag gå på spa. En hel dag med qigong, pilates och massage. Samt en timme i solen på gräsmattan. Och det var där någonstans jag bestämde mig för att låta tanken om att det goda ska segra få bygga sitt bo i mitt bröst.
Dagen igår var en glädjens dag. Dagen igår var en dag när vi kände hur tydligt livet är. Hur stort det är att få dela det nära och vardagliga med sin familj. Stenkyrkan var sval och vacker och prästen läste om lingonsyltens röda glädje ur Den dagliga kärleken av Maria Wine.
Och det blev både sommarsol, champagne, snittar och tårta. Barnen fick napp i sin fiskdamm och sprang genom grannens vattenspridare så att deras festkläder droppade. Och visst tårades våra ögon. För att brudparet är så vackra människor och för att livet så stort.
Nästan som en dröm känns det idag och jag kan inte hitta ord som förklarar hur det känns. Svårt och hoppfullt i samma tanke.
Men jag håller med H som mailade mig för en stund sedan. Det är det finaste bröllop vi någonsin varit på.
När Masarin kom till oss skrev vi ett mail där vi försökte förklara om det då så ofattbara som faktiskt ändå hade hänt. Några av de första som svarade var våra vänner söder om stan.
De skrev bland annat vi känner med er och förstår men kanske ändå inte vilken otrolig våg av olika känslor som passerar förbi. Så omtänksamma och fina människor och just nu har vågen av känslor rasat in i deras liv. Oro, rädsla men också hopp om att allt kommer att bli bra. Och så klockren kärlek.
Vi vet inget om framtiden. Men vi vet att det blir bröllop på torsdag. Och så champagne hemma hos oss efteråt. Och fiskdamm för barnen. Jag tror aldrig jag varit med om något mer romantiskt.
Bordet var fyrkantigt. Men iallafall. Där satt vi. Förskolechefen, resursen, resurssamordnaren, kuratorn, specialpedagogen. Och så jag då.
Och jag fick berätta om Masarin. Det kändes nästan lite högtidligt att få prata om honom och hans personlighet. Sedan ville de också veta hur vi tänker kring hans dagispremiär någon gång i augusti. Och jag fick berätta om vår önskan om stöd som är lika stor som vår önskan att han ska vara en integrerad del i gruppen.
Resurssamordnaren (hon från den där korridoren med blå plastmatta) sade att hon tyckte det var så fint nu med alla föräldrar som tänker så här kring sina masariner.
- Jag har lärt mig mycket de senaste åren och jag har sett att utvecklingen är bra för barnen.
Tänk vad fint att hon sa det till oss som var med på mötet. Och att vi faktiskt satt där hela gänget för att vi vill göra något som är bra för Masarin.
Mamma T berättade idag om en taxichaffis hon träffat. Taxichaffisen kör även färdtjänst och då rätt ofta ett litet gäng masariner som bor på ett gruppboende här i Stockholm. Och vi kunde inte låta bli att le när T återgav att det enda de pratar om i taxin är mat. Vad de ska äta, vad de ska handla, vad de har ätit, vad de är sugna på…
Sen tänkte jag lite på mig och mina vänner. Och det slog mig att det faktiskt inte är en helt ovanlig konversation för oss heller. Vad ska vi äta, vad ska vi handla, vad har vi ätit, vad är vi sugna på…
Väl hemma från fjällen slutade Masarin med sina Lillsumo-övningar. Han ser helt oförstående ut när vi försöker locka honom att ställa sig upp utan stöd.
- Mitt på golvet, är ni inte kloka?!
Måste varit något med fjälluften. Det har man ju hört talas om.
Tänk att det snart är ett år sedan jag och Masarin följde med på konferens söderut. Och i morgon är det dags igen, men denna gång får Masarinen stanna hemma med M och Bombadill.
Det blir min första resa utan mitt kärleksbatteri (tack Pernilla Glaser för den briljanta formuleringen) och jag tankade Masarinen järnet innan han sa tack och godnatt för ikväll.
Och jag kommer tillbaka om lördag, förmodligen inte alls utvilad. Det blir fint.
GRRR utmanade mig. Jag måste säga att jag börjar gilla de här små avbrotten som utmaningarna ger. De ger mig en möjlighet att visa en annan del av Masarinmamman. Och så brukar jag lära mig lite om någon annan på kuppen.
TRE namn jag går under:
TRE saker som skrämmer mig:
TRE saker jag har på mig:
TRE sanningar:
TRE saker jag verkligen vill ha:
TRE personer jag utmanar:
Den här gången är jag nyfiken på några som brukar hälsa på här på Masarinmamman ibland.
Några av de bloggar jag följer har en sådan lust till det skrivna ordet. Några läser jag för att de handlar om ämnen som intresserar mig. Någon roar mig. Andra ger mig inblick i en vardag - kanske nära eller långt från min egen. Och på något vis hänger de här rackarna ihop med någon slags lös tråd:
Ana Udovic - Ana och jag har rört oss i gemensamma kretsar sedan tidigt 80-tal. Och gör det fortfarande trots att vi inte umgås till vardags. Knappt till fest heller längre måste man väl tyvärr tillägga. Anas dagboksanteckningar håller mig uppdaterad på hennes innerstadsliv - och så är hon ju lite argsint i bloggen ibland och det livar ju upp att läsa.
Bondhustrun - lite oklart hur våra bloggar snubblade på varandra men det här är en av mina favoriter. Den tjejen har en penna! Hon skriver så skönt och kul om sitt liv med hennes pojkar. Och när jag någon gång tänker på att nubordejagbytalivsstilochflyttautpålandetköret - då är det Bondhustruns liv som jag skulle kunna tänka mig.
Grannfrun - Tinnis blogg böljar lite fram och tillbaka. Och så är ju livet så varför inte även en blogg? För några år sedan hörde jag henne föreläsa på “Hundra bullar i luften” och gillade det jag hörde. Och jag gillar både barnböcker och feminister av Tinnis sort så Grannfruns blogg följer jag gärna.
Grodansmamma - Vi har mailat en del, Grodansmamma och jag. Det finns ett stort djup i att kunna prata med någon som man aldrig har träffat men som ändå har delat samma upplevelse.
Heja Abbe - Abbes pappa har också en fantastisk penna. Det är kul, spännande och ibland vemodigt att följa den här fina bloggen. Jag känner stor samhörighet med det Abbes pappa skriver. Och Abbe själv då… Vilken hjälte!
Lisa på Rönnbacken - Lisa skriver inte så ofta men hon brinner för två saker som jag tycker om; bra litteratur och ett feministiskt öga på verkligheten.
Mammapappabarn - Mamma M skriver om den fantastiska första gångenupplevelsen om livet med lilla A. Mamma M är också en kvinna med huvudet på skaft och snart blir vi kollegor också. Knasigt men kul!
Prince Vince - det var en sådan tröst att hitta till Prince Vince! Så ljust skrivet om denna fantastiskt fina lilla masarinpojke.
I fjällen läste jag Elisabeth Lundströms avhandling Ett barn är oss fött. Jag märkte att många av mina tankar och känslor - både de svåra och de varma kärleksfulla - också fanns hos de föräldrar som Elisabet Lundström intervjuade.
En mamma beskrev hur hon plötsligt blev så intresserad av andra ovanliga barn att hon tänkte ombilda sig för att få jobba med dem. Och jag kände igen mig i hennes nya perspektiv.
Det ovanliga som tidigare gjort mig osäker och skrämd har nu bytts mot en nyfikenhet och känsla av samhörighet - både med barnen och med deras föräldrar. Och när jag insåg vilken omvandling jag gjort i mitt förhållningssätt till detta ovanliga hisnade nästan tanken. Tänk att jag var tvungen att få Masarin för att få den insikten.
På väg upp till fjällen stod jag och Masarin i kö till ett skötrum på en ganska sorgsen vägkrog. Vi fick stå en bra stund och så plötsligt dök de upp, Kevins farmor och farfar. Ja, det visste jag ju inte då förstås, men hon som var farmor böjde sig fram och skojade med Masarin och så frågade hon om han möjligen var en liten masarin.
Det kändes så enkelt att säga att så var det. Kanske var det hennes glittriga ögon eller bara för att jag just kände mig stolt och glad över vår minsta familjemedlem?
Hursomhelst viftade hon fram han som var farfar och så berättade de att de var farföräldrar till Kevin som också är en liten masarin. Och i nästa andetag att de nu var på väg hem från Svenska Downföreningens årsmöte!
- Du förstår, vi vill ju lära oss så mycket som möjligt om Kevin, berättade hon som var farmor. Och vet du vad de sa på årsmötet. Att man ska uppfostra masarinerna till självständiga människor! Visst är det fantastiskt?
Ja visst var det fantastiskt. Jag kände att det liksom bara blev en stor varm bubbla kring oss fyra där vi stod och log mot varandra.
Och när jag berättade om det för Martin i bilen kände jag mig plötsligt så tacksam för alla de möten jag haft med olika människor det senaste året. Här på Masarinmamman, hemma i Stockholm, och på sorgsna vägkrogar någonstans på väg mot fjällen.
Sista dagen i skidbacken fick vi syn på en så fin masarinkille. Han var kanske runt tjugofem och satt på en bänk och vilade sina fötter. Med jämna mellanrum kom hans bror framåkande och kollade läget och gav lite tips om hur han kunde spänna om sina pjäxor. Lite senare dök pappan upp och frågade om han frös eller om han ville åka lite till. Vi stod precis bredvid och lyssnade och tjuvkikade så diskret vi kunde. Masarinkillen pratade så tydligt och bra och satte upp ansiktet mot solen och njöt av sin vilopaus. Han verkade ha bestämt sig för att han hade åkt färdigt för dagen.
På kvällen pratade vi om att det verkade vara en så fin familj och att brödernas relation var så nära. Verkligen inspirerande! Bortsett från hans muggiga skidkläder då. Någon borde ta med killen till Naturkompaniet.
Första dagen på skidsemestern är vi och våra vänner F och M lite uppspelta. Stugan kryllar av barn, underställ, pjäxor och chokladkakor. På golvet sitter Masarin och lilla H och plockar med alla pokemon-figurer som också fick förmånen att andas lite fjälluft.
Så plötsligt reser sig Masarin som en uråldrig sumobrottare upp från golvet. Bredbent och nästan lite förvånat. Jag l o v a r att jag i det ögonblicket tappade hakan! Han står kanske två sekunder innan han sätter sig igen. Alla i stugan blir helt vilda och applåderar Masarinens helt oväntade japanska handling.
Sen fortsatte han denna ritual under hela veckan. Och bara ställer sig upp! Låt vara att det handlar om några sekunder. Och väldigt sumoaktigt. Men för mig är det nästan som magi och oändligt vackert att se på.
Masarin tar vårt hem i besittning. Han upptäcker, utforskar och inspekterar. Ingenting undgår längre hans blick och för varje dag flyttas allt fler föremål högre upp och längre bort från hans nyfikna små händer. Han är ruskigt söt och skrattar högt åt sin egen upptäckarglädje. Lika hemtamt rör han sig bland våra vänner och familjer. Han känns så självklar - och naturlig - som vår yngsta familjemedlem att vi ibland måste förundras över det.
Lika förundrade blir vi över hur vår syn på honom förändras när han träffar människor han inte känner. Hur han liksom förändras och genast blir så mycket mer… Downig? Och jag märker hur klumpigt allt låter när jag ska berätta om honom. Det är som om jag berättar om någon annan. Någon som jag inte riktigt känner.
Naturligtvis är det inte Masarin som förändras. Det är vi och de glasögon vi då sätter på oss. De där som vi tror att andra - som inte känner honom - ser honom med. Det är så dumt att man skäms och bara vill dra en möglig filt över huvudet.
I morse när jag läste DN vid frukostbordet droppade tårarna ner i yoghurten. Fast lika glad blev jag också av att se bilderna på lilla Elsa som nu verkligen blivit en sådan stor tjej!
Och doktorns ord om att Elsa själv skulle se till att hon blev älskad är så otroligt mitt i prick. Precis så upplever jag det med Masarin. Det går inte att värja sig mot honom! Han kommer till oss med all sin kärlek och liksom bara knackar på. Det är så enkelt att älska honom tillbaka.
Artikeln är fantastisk - precis som hela Elsas familj. Och Linda, jag ser fram emot att läsa din bok.
- - - -
Updated: Läs gärna DN:s intervju med forskaren Elisabeth Lundström. I hennes avhandling Ett barn är oss fött har hon djupintervjuat föräldrar till barn med funktionshinder. Jag har träffat Elisabeth på Tittut och hon är, precis resten av gänget där, en pärla.
För ett par veckor sedan pratade jag med min mamma om de första två dagarna på BB. Då innan vi hade fått beskedet om att Masarin hade downs syndrom. Då när vi fortfarande bara var så omtumlade av den overkliga förlossningen. Då när jag hade en sådan oroande känsla för den här lilla bebisen. Då när jag inte kunde sätta fingret på vad det var.
Jag hade nästan förträngt det men jag minns att jag inte ville lämna rummet. Så länge jag inte lämnade rummet så kunde inte något vara annorlunda med Masarin. I det längsta skickade jag ut M till dagrummet för att hämta fika och mat. Men till sist fick jag ändå ge upp och tassa ut tillsammans med M. Masarin låg i sitt lilla genomskinliga plastbadkar och jag hoppades att ingen av de andra mammorna eller papporna skulle ställa några frågor till oss.
Och att titta i den backspegeln känns så mycket längre tillbaka i tiden och så mycket mer overkligt än någonsin någonting annat.
Både Abbes pappa och Mammapappabarn har utmanat mig att titta i backspegeln - hela fyra gånger! Fem, tio, femton och tjugo år tillbaka i tiden…
1988 gick jag humanistisk linje i Uppsala. I min klass gick några av de flickor som sedan följt mig genom livet och som än idag är mina bästa vänner. Vi tyckte nog att det var ohyggligt coolt att gå på gymnasiet och att vara humanister från Skrapan. Fritiden fördelades mellan fikor på Ofvandahls (som på den tiden hade bordsservering) och Uppsalas då hetaste musikställe Barowiak. Jag lyssnade på Lolita Pop, Thåström - och g i v e t v i s Ratata.
1993 var ett omtumlande år. För mig hände två avgörande saker under det här året. För det första började jag plugga på universitetet. För det andra slickade jag mina sår och flyttade tillbaka till Uppsala igen efter några år utomlands och en mellanlandning i Östergötland. Jag flyttade in i ett kvinnokollektiv (i en något sliten men sagolik våning som tillhörde vännen Fs farfar) och brakade rätt in i studentlivet och ny och gammal vänskap. Jag lyssnade mycket på Lisa Nilsson och Kayo.
1998 bodde jag i Stockholm och hade året innan hamnade mitt i internet-boomen på mitt första jobb efter studierna. Det var en fantastiskt kul tid och många av mina kollegor från de här galna åren är fortfarande nära vänner till mig idag. Jag hade också dejtat M sedan två år och vi bodde nu i en liten bostadsrätt på Kungsholmen. Jag lyssnade på Oasis, No Doubt och Bo Kaspers Orkester. Och inte hade jag en aning om att kocken från västkusten ett par år senare skulle fria till mig när vi åkte Highway 1 från San Fransisco till LA.
2003 hade jag bytt konsultlivet mot en marknadsavdelning på ett medicintekniskt företag (jag bytte tillbaka året efter). Året innan hade M och jag gift oss (f ö samma dag som det var Stockholms marathon så det var ju lätt surrealistiskt när vi klev ut ur kyrkan vid Odenplan och det bara några meter från oss sprang tusentals svettiga löpare). I november föddes vår första son Bombadill och nu kan jag inte minnas att jag lyssnade på någon annan skiva än Georg Riedels Barn på nytt…
- - - -
GRRR - jag råkar veta att ni vill bli utmanade på den här godingen (ni får gärna svara båda två). Och så är jag nyfiken på att veta mer om Lisa på Rönnbacken.
Idag är det World Down Syndrome Day.
Jag hoppas det blir en härlig dag för Viktor och hans vänner! Ni är underbara människor Fia, Alva, Erik, Arvid, Hjalmar, Michel, David, Moa och Filippa! Heja Elsa! Och givetvis Grodan, Vincent, Linnéa och Agnes, Milo, Alice och Olgas lilla I!
Masarin och M kom förbi med sushi till jobbet idag. Vi bänkade oss i ett litet konferensrum tillsammans med vännen och kollegan J.
Sushin var ljuvlig. Masarin bubblade och klappade händer. Vi skrattade mycket och jag kände mig helt igenom lycklig där jag satt med Masarinen i knät och norpade åt mig den sista biten ingefära.
Eftersom Masarinens mage har trasslat en längre tid bokade M in en tid för allergitest. Det visade sig bli rena tusenmilaservicen. Besöket varade i en och en halv timme och när de vacklade därifrån hade M en bunt med remisser till ögon-, öron- tandläkare samt en matdagbok som noggrant nu ska fyllas i. Masarinen ska också äntligen få pneumokockvaccinet!
Barnläkaren berättade för M att han hade fått indikationer på att det tydligen varit lite dålig uppföljning på masarinbarnen i vårt område men att han nu tänkte ändra på det. Ja, vad kan man säga annat än att en tusenmilaservice sannerligen imponerar.
Jag läste någonstans att masarinbarn ofta får sina tänder lite senare än andra barn. Typ när de blir pensionärer då, har jag muttrat. Senast i morse frågade min lillasyster om Masarin fått några fler tänder än de två små risgryn han ganska länge har stoltserat med. Nej, suckade jag och tillade att det kändes som om han aldrig kommer få några fler heller.
När jag lite senare duschade Masarin såg jag plötsligt en stor blåsa i överkäken. Stackars liten, tröstade jag tills poletten trillade ner. Det var ju en halv framtand. Och jämfört med risgrynen framstod den här som norra europas största. Såg faktiskt väldigt kul ut så när jag rusade ner för trappan för att visa resten av födelsedagsgänget så var det faktiskt omöjligt för dem att inte skratta åt den där halva framtanden.
Men Masarin visade sig vara väldigt känslig på den punkten. Här levererar man en tand och så blir man utskrattad! Han grät som en tok och jag var bad mama som inte kunde låta bli att fnissa samtidigt som jag tröstade den sårade familjemedlemmen med mjuka pussar i nacken. För hur kommer nu n ä s t a tand att se ut?
Länge har Masarin viftat med sina armar och händer. Härligt och ostyrigt. Vi tittar lite extra ibland för att se om det går att urskilja något tecken, men än så länge verkar det mest vara ett ostrukturerat vevande.
Men igår när vi firade min pappas födelsedag sjöng vi några barnvisor som vi brukar sjunga på Tittut. Då plötsligt såg jag! Masarin visste exakt vilka rörelser som gällde. Jag kom helt av mig! Men så testade vi igen. Och Masarin sträckte upp armarna högt och bestämt över huvudet. Jajamän.
Upp stiger solen! Torkar bort allt regn!
Sannerligen.
Både Bombadill och Masarin har legat inne med sköna babykalufser. Mjukt, lent och mycket! Bombadill fick låta sitt växa tills han var över två. Sedan lade M in veto och vi fick en kortklippt kille i huset. Det tog veckor innan jag vande mig.
Och nu är det klippt igen. Masarin har varit på sitt första frisörbesök och jag har under ett par dagar gått omkring och försökt vänja mig. Men det känns märkligt, särskilt för mig som minns min omedelbara förälskelse i Vargtass när han visade upp sitt fantastiska hår i familjen Macahan en gång för länge länge sedan.
Och inte gifte jag mig med någon indian heller. M är underbar, han har en något mindre imponerande håransamling bara. Men man vänjer sig.
Bombadill fick infektion i ett nagelband och doktorn rekommenderade omslag med asolsprit om nätterna. Masarin ville inte vara sämre så han slog till på ett infekterat nagelband han också.
Vi bestämde oss för att testa omslagstricket även på honom. Trots noggrann tejpning hittade vi efter första natten bandaget i sängen. När samma procedur upprepades kväll två fick Masarin ett bryt. Han viftade frenetiskt med handen för att få bort det hemska bandaget. När det inte gick (denna gång mycket noggrant tejpat) fick han en gråtattack som imponerande tydligt sade: TA BORT!
Vi gömde handen inne i pyjamasärmen. Segraren koras i morgon bitti.
- - - -
Updated:
Masarinen-Bandaget: 1-1
Det tog inte mer än några dagar innan Masarin insåg att vi nu har ombytta roller i huset. Allvarligt granskar han mig när jag kommer hem. Allvarligt granskar han mig när jag plockar upp honom på morgnarna. Hej mamma, lite mer får du nog ligga i om du vill att jag ska ta bort långa farstun-looken.
Men så fort M visar sig är det däremot stora ostkroksfnisset och handklapp och vinkningar. Heja pappa, det är du som är min bundsförvant!
Och jag. Jag sitter här med stora Masarinsuget.
Jag fick mail från Elsas mamma. Hon skrev om något som jag själv tänkt mycket på den senaste tiden, om hur en ofrivillig förändring kan visa sig ge så mycket mer än det tar. Jag känner igen mig i den känslan. Och jag tänker själv mycket på hur mycket tid och energi jag lagt på det som inte betyder något för mig. Och hur Masarin fått mig att bli tydligare kring vad jag vill och vem jag är.
Vi hade vännerna F och M här på middag och de var inne på samma tankebanor. För det handlar såklart inte bara om Masarin. Det handlar också om var i livet vi just nu står. Mitt i ungefär. Och har man haft ett halvt liv på sig att samla ihop en massa erfarenheter så vore man väl dum om man inte förvaltade dem klokt. Men för en sån som mig behövdes det nog en Masarin för att jag faktiskt skulle ta tiden att sätta mig ner och formulera mig själv.
Jag har lyckats göra Masarin semperfierad. Banan undantaget så väljer han enbart från semper-menyn; välling, gröt och barnmat. Och det ska vara mat med tomat i. Fisk, dillkött och kalops ratas med förebrående blickar.
Så inte är det lätt att vara föräldraledig kock i det här huset. Det segervissa leendet hos M har under hans första vecka bleknat något. Kokt potatis är kokt potatis oavsett hur kärleksfullt den mosas.
M rattar numera hemmet. Han ser till att Masarin och Bombadill snyter näsorna och har lagom många tröjor på sig. Det känns ovant men bra.
Själv åker jag tunnelbana. Jag dricker kaffe med mina kollegor och förbereder kundmöten. Det känns ovant men bra.
Idag slog vi dock följe för att träffa Masarinens nya kontakter på det habiliteringscenter han nu hör till. Mycket rara och kompetenta människor. Efteråt blev det lunch på en italiensk deli och det var urhärligt att få njuta en lunch tillsammans.
När jag kom upp till jobbet tänkte jag på hur otroligt anpassningsbar människan är. För en vecka sedan gosade jag och Masarin på köksgolvet hemma. Nu satt jag istället i telefon med en kund. Som om ingenting hade hänt!
Och här har hela livet hänt! Men det sa jag såklart inte till kunden.
Jag har alltid varit knäsvag för små pojkar i duffel och smala ben. Särskilt irländska pojkar som oavsettt årstid bär shorts under sina dufflar. Länge personifierade de också min inre bild av ett barn. Ibland skrattar jag när jag ser att Bombadill fick irländska ben och kanske irländskt kynne också för om han fick välja hade han burit shorts dygnet runt.
Däremot visste jag inte att jag också skulle bli knäsvag inför små masarinben. Allt annat än irländska är hans stadiga små marsipanlimpor. Och hans ögon har lånat spår från asien. Lyckliga jag som också alltid varit knäsvag för barn med sneda ögon och kolsvart hår.
Känns härligt att ha lån av fjärran länder i vår lilla familj.
På måndag är det dags att lämna över hemmahatten till M. Han längtar. Och jag unnar honom så den tid de har framför sig. Samtidigt känns det vemodigt idag. Solen skiner och Masarin snusar lugnt i sin säng. Jag längtar tills han vaknar så att vi får gosa ordentligt våra sista ensamma hemmatimmar.
På många sätt är du så lik din storebror. På lika många sätt är du din egen högst fantastiska person. Hemlig ibland. Som alla barn. Envis som synden. Som Bombadill. Krypa, klättra, stoppa i munnen, fnissa och vara allvarsam. Som Masarin.
Och du är inget syndrom. Du är en förtjusande liten bekantskap.
Fick en utmaning från Abbes pappa. Taget.
- - - -
Väder utanför ditt fönster:
Stjärnorna skymtar mellan molnen.
Lyssnar på just nu:
Tystnaden och M som pular på nedervåningen.
I går gick du och la dig:
Halv elva efter att ha gett Masarin en flaska välling (i ett försök att få honom att sova längre än till 05.00).
I dag vaknade du:
Klockan sex av ovan nämnde Masarin (vällingeffekten?).
Vad har du på dig:
Nudie-jeans och urtvättad blå tröja.
Senaste som ringde dig:
M som befann sig på Ikea.
Som du ringde:
Mamma för att kolla när de kommer i morgon.
Senaste som skickade dig sms:
Stalands möbler med ett meddelande om att våra nya fåtöljer kommit.
Senaste som du skickade till:
Vännen V för att kolla om vi ska ses på torsdag kväll.
Senaste vän du addade på Facebook:
Mamma A från Tittut (lärde mig en massa nya spännande saker om henne).
Som addade dig:
Samma mamma A.
Senaste person som mailade dig:
Min chef E som bokade in kundmöte när jag kommer tillbaka till jobbet. Hjälp!
Senaste hemsida du besökte/läste:
Facebook. Låg grymt efter i mina scrabulous-spel. Men nu är jag back on track!
Ska/har gjort/göra idag:
H a r g j o r t: Masarin och jag följde Bombadill till dagis. Oljade in den nya valnötsskivan. Fikade med vännen F och hennes flickor på nyöppnade caféet som ligger 200 meter från vårt hus. Hämtade Bombadill och jonglerade sedan med barnen, tvätten och flyttkartongerna.
S k a g ö r a: Återigen testa vällingtricket på Masarinen.
Bra eller dålig dag idag:
Bra dag. Jag mår väldigt bra i det här huset, här finns mycket feng shui. Och en walk-in-closet. Men jag är grymt trött. Har sagt till M att jag vill anställa en massör som ska bo där och sedan massera mina axlar medan jag funderar på vilka kläder jag ska ha på mig. M tyckte det var en bra idé, fast han föredrog en massös.
- - - -
Jag skickar utmaningen vidare och skulle gärna få ett snapshot från GRRR denna gång.
M fick halsfluss men med hjälp av goda vänner, familjemedlemmar och en städfirma så hamnade både barn, katten och flyttkartonger till slut på rätt ställe. Och här är vi nu. Vackert som tusan är vårt nybyggda funkisradhus. Bombadill kan ta sparkcykeln till nya dagiset och vi känner att pusselbitarna håller på att falla på plats. Masarin hjälper till att tömma flyttkartongerna och vännen F blev min personal shopper så att jag har kläder att gå till jobbet i på måndag.
Som nummer tre på min önskelista från förra året önskade jag att det blir en klar och solig helg i februari när vi flyttar. Och att vi har hunnit rensa bort allt skräp…
Det blev en klar och solig helg. Vi hann inte rensa bort allt skräp. Och utanför vårt sovrumsfönster växer en knotig tall. När jag ligger i sängen ser jag hur solen lyser i toppen. Det är som att vara vid havet.
Bombadill är en bra storebror. Han ser till att Masarin får lära sig allt en lillebror behöver veta. Vem som bestämmer över fjärrkontrollen, hur leksaker ska fördelas och aktuella brottningsgrepp. Allt dock kryddat med många kramar och pussar.
Vi har vant oss vid att Bombadill svingar runt Masarin i en halvnelson och lillebror själv finner sig förvånansvärt nöjt i brottningsmatcherna.
Men som M säger. Vänta bara några år så får vi se vem som är starkast på gatan.
Allt på Masarin är så mjukt. Jag älskar att lyfta upp honom och gosa ner mig i hans lilla nacke. Han fnissar nöjt och hänger som en mjuk känguruunge kring min hals.
Masarinbarn har oftast nedsatt tonus. Nedsatt tonus uppfattas ofta som något mindre bra.
Mystonus säger jag.
Mina dagar just nu består av att jag ständigt skriver på listor. På block, på papperslappar, på baksidan av gamla kvitton. Huller om buller blandas möten på Masarinens nya habilitering, påminnelser för att kontrollera att husets alla avtal är uppsagda, påminnelser för att se att vi tecknat nya avtal, planering med min chef inför min återkomst… Och detta toppas med att vi säljer överblivna möbler på Blocket.
Samtidigt far jag och barnen omkring som värsta miljöbovarna. In med alla i bilen, svettas över vagnar, bananer och överdragsbyxor, ut med hela gänget, svettas lite igen. Inskolning. In i bilen. Hemfärd. Mellanmål och mat till pojkarna. Mat till mig och M finns inte med på några listor och blir därmed aldrig lagad.
M säger att han aldrig har sett mig så förvirrad. Själv tänker jag att jag skulle ha lyssnat på vännen B om att göra en excelfil. Men efter att i åratal varit queen of excelfiler trodde jag att nu borde väl även jag klara en liten flytt med hjälp av några hederliga papperslistor.
Det var ju bara så korkat tänkt.
Vi flydde kaoset hemma och tog istället en skärgårdspaus. Ett mindre stopp för att handla upp mataffären på Ljusterö och tio minuter senare tände vi en brasa i vårt röda lilla hus. Vännen M kom ut med goda viner och efter lek med barnen så blev det en lång skön kväll med några av livets finare ingredienser; mat, vin, och vänskap.
Det märktes att barnen tyckte det var befriande att komma ut på landet. Och i morse bestämde sig Masarin för att det var dags att visa att han faktiskt kan klappa händerna. Uppståndelsen blev så stor att han nöjt under dagen upprepade detta nya partytrick - både på eget initiativ och på allmän begäran.
Men av Bombadills utlovade bad blev det intet. När han såg isen vid strandkanten bestämde han sig för att det trots allt nog ändå var bäst att vänta tills i sommar…
Jag ska aldrig mer flytta. Bombadill krisar på nya dagiset. Inskolningen tar myrsteg. Bombadill gråter. Jag gråter (i smyg). Hemma är flyttkartonger överallt men ändå lika mycket kvar att packa ner. Nu är det bara två veckor kvar innan jag börjar jobba och mysfaktorn är minimal. M och jag mumlar sammanbitet Martina Haags mantra - det är bara en fas, det är bara en fas.
Den enda som tar allt med ro är Masarin. Tur att det finns någon som är normal i det här dårhuset.
Efter dagisinskolningen åkte vi till Kista galleria för lunch och jeansinköp till Bombadill. I den stora food court som finns där funderade storebror länge men fastnade till slut vid det indiska matståndet. Vi slog till på en kombinerad tallrik av Chicken Tikka Masala och Lamm Curry. Jag parkerade hela gänget vid ett bord och gick för att värma en burk mindre välkryddad barnmat till Masarin.
På väg tillbaka till bordet såg jag som i slow motion hur Masarin sträckte sig efter tallriken med den färggranna maten. En nanosekund senare satt han där som en liten indisk installation, fullkomligt indränkt i Chicken Tikka Masala.
Bombadill tog det med ro och doppade naanbröd i såsresterna på tallriken.
Och doften av våra två små indier satt kvar när vi vaknade i morse.
Min skyddsängel i bloggvärlden undrade om jag ville lyssna på en föreläsning med Pär Johansson. Jag och vännen J fick en skön kväll på Cirkus och Pärs berättelse om utvecklingsstörda och normalstörda var alltigenom ljuvlig. Vilken människa! Jag hoppas att Hudiksvalls kommun förstår att de måste vara mycket rädda om honom.
När Pär berättade att han var 37 år höll jag på att smälla av. Han är alltså i min ålder och har verkligen gjort något viktigt av sitt liv. Vilken tankeställare!
Någon har sökt på “tråkig berättelse om personer med down” och kommit till Masarinmamman. Jag funderar över om du tyckte att du fick en bra träff?
Men mest undrar jag över varför någon vill läsa en tråkig berättelse?
Efter att Bombadill har varit hemma med mig och Masarin i snart fyra veckor har han nog slagit sitt personliga rekord i att säga mamma. Uppmanande. Ängsligt. Argt. Kärleksfullt. Jag tror han testat alla varianter av mamma som finns. Och jag blir ju lite trött i öronen ibland.
Masarin å andra sidan har hållt sig till sina dada. Men så häromdagen började han prova lite försiktigt. Mama. Mamama. Mamamama. Så snart har jag en till som tusen gånger om dagen kommer att göra som sin storebror.
Och så blir man lycklig över det.