Vatten under broarna

Min pappa begravdes den 21 april. Det var på skärtorsdagen och det var en varm dag, ovanligt varm för årstiden. Vi sjöng de psalmer han hade valt och lyssnade till musik han också hade önskat. Amazing grace på trumpet och sedan den sprödaste jazz. Annars visste vi inte mycket om hur han ville ha det. För det orkade han nog bara inte med att tänka på.

Han var så sjuk min pappa, men om döden orkade han inte tala. Han hade en kollapsad kropp med ett fullt bevarat intellekt.  Och han var noga med att klä sig ordentligt in i det sista (i byxor vi gav honom i födelsedagspresent i mars, ”på tok för dyra” enligt honom själv). Pappa dog på hospice. Det var en måndag kväll, den 4 april, och mamma, jag och mina systrar var med honom.

Så vad gör sorg med oss människor? Det svetsar samman. Jag har inte på flera år varit så mycket med mina föräldrar och mina systrar som under den här våren. Sorg skapar samhörighet och medkänsla. Vänner och familj ställer upp och ger energi när den egna tar slut.

Jag tänker på pappa varje dag. Varje dag gör han sig påmind som ett blänk i mina ögon. Det är min saknad efter honom. Kanske också en sorg över den ofattbara trötthet som låg över honom det sista året. Fatigue. Ett vackert ord för något så smärtsamt.

Livet, detta märkliga, det fortsätter ändå. För min mamma är det just nu kanske i det djupaste mörkret. För henne finns just nu inget jobb, inga dagishämtningar, gympapåsar eller yogakvällar som drar framåt, uppåt. Hon klarar det, alla klarar det, det finns liksom inget alternativ. Och hon är inte ensam heller, vi finns där, kanske mer än innan.

Jag tänker att mamma nu dubbelt får se det nu som pappa inte hann. Att fasadbytet på landet blev fint, att förrådet kom på plats, helt enligt hans ritning, att bygget av lägenheten dit hon ska flytta fortgår enligt tidplan. Hon får ta in allt detta och se det med både sina egna och med hans ögon. Så tror jag att han tänkte, fast han inte riktigt kunde formulera det med ord.

Och jag har en del att berätta om Masarin och hans vänner. Det har ju trots allt hänt lite sedan jag senaste var här.

3 svar so far »

  1. 1

    Susanne said,

    Vilka fina ord för något väldigt svårt! Kram från prästen Susanne

    Masarinmamman: Och ett stort tack för din insats. Du var ett otroligt stöd till honom och hjälpte honom genom de svåra samtalen. Och begravningen blev ljus och fin, till stor del tack vare dig. Stor kram tillbaka!

  2. 2

    Jenny said,

    Fina du, vad oändligt vackert o fint skrivet. Tänk vad stolt din pappa varit om han läst detta. Stor kram söta du.

  3. 3

    Camilla said,

    Åh, Masarinmamman!

    Beklagar sorgen – futtiga ord för något stort, jag vet. Men ändå. Och så kan jag bara inte låta bli att säga att jag är glad att du är tillbaka, jag som tittat in här ibland, men nästan trott att du inte skulle dyka upp mer!

    Hälsningar/
    Camilla, mamma till Milo (och Elia)


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s