Morgonljus

Bröder

Det sägs att trollen spricker när de släpps ut i dagsljuset. Och tankar som känns svåra och tunga här känns lika ofta lätta och enkla som här.

De är bröder med hår som borde klippas. Den ena med lite prickigare kinder. Den andra med ett stormigt känsloliv. Men båda vet att uppskatta en god välling i favoritfåtöljen.

2 svar so far »

  1. 1

    lisa said,

    Nämen, hittade din blogg :-D

    NÄR kommer ni till karlstad??

    Masarinmamman: Välkommen! Vi brukar åka till Karlstad när vi blir bjudna dit :-)

  2. 2

    Sandra said,

    Vilka fantastiskt söta barn du har.

    Jag har själv inga barn och har egentligen erfarenhet alls av olika typer av funktionshinder eller sjukdomar i min närhet. MEN. När jag var ungefär 8 år skulle jag få mitt andra lillsyskon. Den 8:e augusti föddes världens finaste Alexander, men tyvärr levde han inte. Han dog dagen före förlossningen visade det sig. Det visade sig också att han hade problem som kunde ha blivit lite vad som helst om han hade överlevt. Kanske hade han inte levt så länge. Kanske hade han aldrig kunnat gå, prata, förstå. Men det spelade ingen roll. Min familj skulle ha gjort vad som helst för att få lära känna honom, klappa honom på kinden och bråka med honom om vems tur det är att diska när han är 15 och bara vill sova. Vi fick aldrig det och fastän det är 15 år sen nu så gör det fortfarande ont, till och med för den lillebror som bara var 1,5 år gammal när det hände, för vi pratar så mycket om Alexander och hur det kunde blivit, hur det kunde varit nu. Skulle han vara ”normal”?

    Hur som helst, så är det allra värsta förutom just att han inte fick testa på livet, att vi hade flera tanter i vår by som försökte TRÖSTA min mamma med helt sjuka saker som ”han hade ändå inte fått ett bra liv”, ”ni hade ändå inte orkat ta hand om honom”, ”ni hade ju inte kunnat bo kvar hä på landet”, ”det var bäst som det blev, vad skulle han ha fått för liv?”

    Varje gång jag tänker på Alexander så tänker jag på fjärilar, på dessa störda kommentarer, och på min mamma. Jag förstår inte hur hon kunde ta sig vidare och jag önskar att grannarna som sa sådär förstod att det inte hade spelat någon roll. Kärleken sitter inte i att han vore normal, cp-skadad, rörelsehindrad, om vi hade tvingats flytta eller fått vårda honom dygnet runt. Vi hade älskat honom villkorslöst oavsett.

    Det blev en oändligt lång kommentar utan någon egentlig röd tråd eller koppling till ditt inlägg, men det är ett ämne som rymmer så mycket känslor att jag visst lät mig spåra ur lite. Jag hittade din blogg idag, och jag känner att jag redan har fastnat. Jag känner med dig, men inte på ett sätt så att jag tycker synd om dig. Jag beundrar dig för att du står upp, håller huvudet högt och delar med dig av all din kärlek.

    //Sandra

    Masarinmamman:
    Tack Sandra. Vilken historia. Du har så rätt i att kärleken inte sitter i den fysiska kroppen. Jag har bara inte tänkt på det på det sättet. Kram


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s