Det bästa med framtiden är att den kommer en dag i taget

Skolbröder till hösten

Skolbröder till hösten

Orden från Abraham Lincoln gav min vän Sara kraft när det var som värst under tiden kring Dans sjukdom. Och det finns mycket tröst i dem när tankarna om framtiden snurrar, trasslar ihop, växer till ett berg man inte vet hur man ska klara att bestiga.

Vi är framme nu vid beslut om Masarins skolgång. Eller rättare sagt vid det första i raden av beslut kring hans skolgång. Vi har vänt på alla tankar tusen gånger. Vad blir bäst för honom? Var blir han lycklig? Utvecklas? Var finns bäst stöd? Vänner?

Bombadill är den som aldrig tvekat:

Masarin ska gå på min skola!

Och vi börjar där. I Bombadills skola. I vanlig förskoleklass. Med resurs. Vi vet sedan tidigare att rektor har en bra inställning. På skolan finns också en särskoleklass. Kanske börjar Masarin där senare. Eller så går han kvar. Vi får se. Nästa vecka ska vi träffa psykologen som gjort utvecklingsbedömningen. Den kan också ge oss vägledning. Kanske ändrar vi oss nästa vecka. Men just nu blir det vanlig förskoleklass till att börja med.

Varje dag när vi vinkar av storebror vid skolan pekar Masarin på sig själv:

Skola? Jag?

Ja, till hösten är det din tur kompis. Men nu åker vi till dagis.

Okejdå.

Han verkar laddad inför vetskapen om att han också, snart, snart, också ska få gå i skolan. Och jag tror att det är det som kommer göra Masarin mest lycklig.

Comments (5) »

Jag är sex år!

Jane (&) Haglund Photography, www.janehaglund.se

Sexåring med stor plats i mitt hjärta. Foto: Jane Haglund

Förra veckan fyllde Masarin sex år. Och att det har hänt mycket med vår minsta familjemedlem är tydligt. På morgonen slängde jag ur mig en fråga om han hade några önskemål kring sin födelsedagsmiddag. Och det hade han.

Kyckli å plommflitt!

M och jag tittade förvånat på varandra. Det var första gången Masarin hade lämnat önskemål på mat. Dessutom i en för oss helt ny kombination, men enligt beställning så serverades kyckling och pommes frittes till middag i eternitpalatset den kvällen. ”Åh, jättegott”, var kommentaren från födelsedagsbarnet.

Och vår sexåring har börjat prata mer. Nästan varje dag säger han att ”det är joligt att bo i gula huset”. Det var nog ett lyckodrag det där med trädgård. Vi låser inte dörren mer. Jag hjälper honom med jackan på morgonen och sedan säger jag att han kan gå ut och vänta på mig tills jag är klar. ”Jag gå ut?” ”Ja, gå ut du, jag kommer strax.” Och så går han ut. Grejar lite i trädgården, kollar kanske att pulkan står på sin rätta plats. Vad vet jag. Men jag vet att han väntar på mig tills jag kommer ut innan vi sticker iväg till förskolan.

Och nytt är också att svara på frågan om hur gammal han är:

Jag är sex år!

Darling Masarin, visst är du det. Och du är tokig i att åka pulka, spela spel på padden (som du kallar vår läsplatta), vara med din älskade resurs på förskolan och att höra sagan om när Castor bakar innan du somnar. Och förstås att leka med Pippis skepp Hoppitossa.

Comments (6) »

Från kolonilott till eternitpalats

Vi har köpt oss ett litet eternitpalats.

Man ska väl aldrig säga aldrig. Men jag hade ju svurit på att aldrig flytta mer. Och jag blev dessutom helt paralyserad när M började prata om att vi borde flytta.

Men så var det det här med rymningarna och de låsta dörrarna. En trädgård stor som en kolonilott. Det gick ju inte. Inte i längden.

Så jag bad M att börja titta på hus i närheten. Så nära att barnen kunde gå kvar i förskola och skola. Inte dyrare än vi bor idag. Man kan säga att det begränsade urvalet en smula.

Men så plötsligt låg det där. Ett litet eternitpalats. Eftersatt. Snudd på oälskat av sina nuvarande ägare. En tomt i förfall. Och litet, så litet att det är snudd på klaustrofobiskt. Men ändå. En egen hängask. En fin liten braskamin. En tomt som rymmer lekar för en rymmare. En björk som minner om min egen barndom.

Det blir bra. Det blir mycket jobb. Det blir trångt. Men jag tror det är ett hus som kommer få mycket kärlek av sina nya ägare. Vi flyttar helgen innan jul. December måste väl ändå vara den ultimata packmånaden. Väl.

Comments (3) »

La famiglia

Min familj!

Min vän Abbepappan hade i februari en auktion till förmån för Alla barnhjärtans månad. Jag budade hem en barnfotografering med den, som det visade sig, fantastiska Jane Haglund. En söndag i september kom Jane hem till oss och här ser ni ett axplock av alla fina bilder hon tog (några har hon lagt upp på sin Facebooksida). Nu återstår bara det svåra att välja vilka förstoringar vi ska göra.

Allt är förlåtet!

Nu tar jag dig!

Masarin älskar Bombadills skateboard.

En promenerad upp till skolan.

Bombadill siktar högt.

Vad tänker du på kompis?

Med bra uppsikt över världen.

Bombadill i klätterställningen.

Masarin känner livet i sig.

Men pappas trygga axlar är inte heller så dumt.

Gatupojkar.

Masarin med sin älskade Abbe.

Comments (5) »

Det man lagrar

Så tog han på sin sura min, så arg och dum och trist.

Masarin gick i början av året in i en trotsperiod som helt ärligt nästan tog knäcken på oss. Ingenting fungerade. Jag tror han låg mer på golvet än stod upp. Varje måltid började i kaos. Varje påklädning. Varje lämning. Varje bilfärd. Varje handling. Masarin var rasande. Irriterad. Otrevlig. Trotsig. Sur. Frustrerad. Stämningen i familjen blev likadan.

Vid något tillfälle tittade M på mig och sa att han inte visste om han tyckte om vårt barn längre. Faktum var att den förbjudna tanken även snuddat i mitt huvud. Jag fick panik varje morgon när jag skulle lämna Masarin på dagis och visste att nu väntade blixtsnabbt parerande från min sida annars väntade fem minuters kaos innan vi ens kommit ur bilen.

Vi förhandlade. Hotade. Vädjade. Ignorerade. Jag kan inte säga att någon taktik var särskilt framgångsrik. Jag bar detta ilskna barn så mycket att jag fick ryggsmärtor och helt plötsligt inte kunde sova på nätterna längre.

Min energi för något utanför försvann. Vi pratar överlevnadsstrategi här. Vi fick lite avlastning av kommunen men de stackars åtta timmarna per månad blev tyvärr inte heller riktigt efter våra behov. Vi orkade inte riktigt sätta ner foten. Där heller.

När våren kom började rymningarna igen. Till Masarins försvar så förstår jag honom. Vår mikroskopiska tomt räcker inte till för honom. M tycker vi borde flytta. Bara den tanken är så energikrävande för mig att jag blir fullständigt blockerad. Börja om med alla masarinkontakter? Då lever jag hellre med låsta dörrar.

Allt man är med om lagras. Det svämmade över en vacker kväll under en pergola på den toscanska landsbygden. Jag grät. Utmattad grät jag i flera timmar. Över Masarin och att tiden bara går och att jag inte ger mig eller min familj utrymme att uppfylla behov och drömmar. Mina fina vänner lyssnade på all gråten. Till slut sade U att hon såg hur jag aldrig kopplade av. Att jag varje sekund parerade Masarin. Och det är klart. Om man aldrig kopplar av. Om man alltid parerar. Då lagras det.

Det blev bättre under sommaren. Jag tycker språket har lossnat mer för Masarin. Kanske var det den nyckel som gjorde honom så frustrerad denna långa hemska vår. Han är gladare. Lite klokare. Framförallt pratar han mer. Vi ser ett ljus. Vi älskar honom fortfarande.

Comments (12) »

Betala först!

Betala först

Att Masarin älskar glass är knappast en nyhet. Vi har ägnat mycket tid i mataffären åt att prata om att man måste betala innan man får äta av glassen. Och det tjatande känner väl många föräldrar igen sig i kan jag tänka.

Resultatet av detta är att Masarin har förstått att en del saker måste man helt enkelt betala för. En kväll före jul skulle M in till stan för att bowla med några vänner. För att vinna tid tog han med sig barnen i bilen så att jag kunde möta upp dem på väg från jobbet och ta med dem hem. Han plockade även upp goda vännen Magnus.

Magnus sätter sig i framsätet och vänder sig bak till barnen.

Tjena Viktor, hur är läget?

– Betala först!

Comments (6) »

Hur gick det här till?

Pasta pomodore i Italien. I knät på mamma Syrén.

Masarin fyllde fem år i går. Så länge har vi alltså haft denna egensinniga lilla människa i våra liv. Det blev pippipaket även i år, för världens starkaste flicka har fortfarande en mycket stor plats i Masarins hjärta.

Just nu pratar han mycket om spöken och monster och att saker är läskiga. ”Faaaaligt mamma Syjen, faaaligt.”

Han har alltså gått från att envist ha kallat mig mamma Martin, till en rätt lång period av ett klassiskt mamma och nu då denna satsning på att förtydliga mitt ursprung genom att kalla mig för mamma Syrén. Det låter fantastiskt roligt.

Vi skrattar åt det, och det är nog det något av det ljuvligaste med darling Masarin, att vi varje dag får skratta åt och med hans finurliga sätt att se på världen.

Comments (5) »