Archive for Gula huset

Det blev ett skolbarn

Skolmasarin

Stor liten skolpojke

Det var inte en enkel resa att låta Masarin börja i vanlig klass med resurs. Det var ganska jobbiga diskussioner med skolan under våren. Allt kokar ner till pengar. Vi satte oss på bakhasorna likt tjuriga hundvalpar. Det fick banne mig inte vara pengarna som skulle styra skolformen.

Skolstarten var tvekande från alla fronter. Lärare, resurs, vi och inte minst Masarin försökte förhålla oss till detta nya. Masarin testade gränser. Skolan var kanske en smula problemorienterade. Vi var oroliga och undrade varje dag om detta verkligen var ett bra beslut.

Det vände. Det gör ju oftast det. Skolledningen visade sig mer öppensinniga än vad vi kanske trott. Resursen gick teckenkurs och så småningom började lärarna lära känna Masarin. Habiliteringen har klivit in och stöttat. Masarin har fått en plats i gruppen och har blivit bjuden på kalas under hösten.

Vi tar ett år i taget. Men just nu känns det väldigt bra.

Och en sak till. I helgen är det visning av grannarnas hus. Ni kan förstå lättnaden och glädjen hos oss.

 

Annonser

Comments (3) »

En perfekt plan

En målmedveten ung man

En målmedveten ung man

Jag borde kanske ha anat det. Vi pratade rymning idag på mötet med förskolan och habiliteringen. Hur det lugnat ner sig. Vi får se hur det blir när våren kommer. Så satt vi och sa. Och bestämde en massa saker kring bokstäver och siffror istället.

Jag borde kanske ha anat det. När M berättade om gårdagens handling på vår nya lilla mataffär där Masarin hade fastnat vid stället med filmer. Det var svårt att slita honom från dem. Tydligen. M sade att vi får nog handla de där filmerna snart.

Jag borde kanske ha anat det när Masarin bestämt stängde av tv:n. Från köket hörde jag ett litet tjipp när dörren gled igen. Jag gick ut på trappan och ropade på honom. Men det gick liksom att  k ä n n a  att på vår gård var han inte kvar. På med skor och sedan stora språng ut mot farliga vägen. Ingen Masarin. Det började skymma.

Tillbaka till huset. I backen kom en man med en hund. Han hade inte sett någon liten pojke i underställ och kängor. Däremot undrade han vem som skulle flytta in i huset mittemot. Jag försökte vara artig samtidigt som jag studsade upp och ner och ropade på Masarin.

Jag borde kanske anat det. Och mycket riktigt hörde jag efter någon minut en välbekant stämma ropa mitt namn. En nöjd Masarin kom med två sprillans nya pippiskivor i näven.

Vi gick in, tog på jackan och gick tillsammans tillbaka till brottsplatsen och gjorde rätt för oss.

Du måste fråga. Jag blir orolig. Inte gå själv till affären. Det sammanfattar väl konversationen från mitt håll. Masarin fyllde på:

– Betala först!

Comments (3) »