Kan man få lite mer chokladsås?

Dagen vi fick bekräftat att Masarin hade downs syndrom var en vanlig tisdag. Men det måste ha varit ovanliga dagar för storebror. Här kom bebisen äntligen hem och så var alla lågmälda och ledsna. Och nu skulle han få hem två föräldrar utan fotfäste. Jag frågade kurator C vad vi skulle säga till Bombadill.

– Ni ska säga precis som det är, svarade C. Ni måste tala om att masarinen har downs syndrom. Storebror kommer höra er prata om downs syndrom med alla och han behöver få veta. Det spelar ingen roll att han inte förstår innebörden (och för att vara ärlig förstod inte heller vi det). Sedan ska ni tala om för honom att det är därför som ni är ledsna men att ni inte kommer att vara det jämt. Ni ska också tala om att lillebror inte är sjuk utan att det bara kommer ta längre tid för honom att lära sig saker.

Vi åkte hem och M bullade upp glass och chokladsås som vi satt och åt i köket. Bombadill var glatt förvånad över att vi åt glass med  c h o k l a d s å s  – på en tisdag!

När vi hade pratat klart frågade vi om han märkt att vi var ledsna. Ja, det hade han sett och därmed hade vi sagt allt det som C föreslagit. Bombadill tittade upp på oss och såg trygg och nöjd ut. Och sedan sa han bara

– Pappa, kan jag få lite mer chokladsås?

Mer komplicerat än så var det inte för storebror. Och fotfästet, det har också kommit tillbaka.

5 svar so far »

  1. 1

    Sara said,

    Åh, jag gråter nästan ännu en gång. Härliga Bombadillen! Om vi ändå kunde fortsätta att få vara barn så skulle livet kanske vara lite lättare. Kram S

  2. 2

    Hanna på Ekerö said,

    Ungar är bäst! Storebrors reaktion får mig att tänka på goda vänner som i somras tvingades berätta för sina barn 5 och 3 år att (den fortfarande väldigt lilla) bebisen som låg i mammas mage hade dött. De hade ju berättat tidigt för barnen, som hade blivit så glada över att få ett syskon. De skulle dessutom få en katt till hösten. Vilken fullträff!

    Så när föräldrarna tagit mod till sig och berättat att det inte längre fanns någon bebis i mammas mage såg barnen lite oroliga ut en sekund, sen sa den största: ”Men vi ska väl få en katt? Mamma, det ska vi väl?” Sedan blev de väldigt lugnade av föräldrarnas besked om att katten fortfarande var på…

  3. 3

    grodansmamma said,

    Syskon är underbara! Vår son har lärt sig säga att hans syster Elsa har DS. Hans alldeles egna sätt att förklara vad det är, är att hon har så många ”koder” i kroppen att det liksom inte kommer få plats att lära sig saker så snabbt. Det är redan fullt inne i henne.
    Ibland oroar jag mig för vad han kommer få bära i sitt liv men samtidigt tänker jag att vem vet hur det hade blivit om Elsa inte hade DS. Vem vet vad han hade fått bära med en annan sorts syster. Han älskar sin Elsa mest av allt, med alla hennes koder och med allt annat som kommer extra.
    Men visst finns oron där ibland hos mamma och pappa, konstigt vore väl annars…..

  4. 4

    Maria said,

    Elsa storasyster har vi inte börjat prata med om Downs syndrom än, hon är knappt två år. Däremot med Elsas kusin, Tilda, som är sju år. Hon satte ord på allt det som vi vuxna inte kunde sätta ord på, då när hon var precis nyfödd och alla gick runt och var så ledsna.. ”Jaha, hon tänker bara lite långsammare!” Så enkelt och som vi har använt oss av det uttrycket!

  5. 5

    Anna Scherer said,

    Tack för att du skriver om det här… Vi har en liten tjej på 4 veckor med DS och nu när den första chocken har lagt sig kommer ju en massacfrågor och funderingar, som hur man bäst berättar för storasyster( som är 5). Kram från oss


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s