Masarin fick vara det unga lovande Tyskland...
...eftersom Bombadill med storebröders självklara rätt skulle vara Spanien
Tysta har mina tankar varit en längre tid. Tystare har jag varit i alla de sammanhang där jag annars lätt och ledigt rör mig. Gnisslat har mitt maskineri och mina batterier har jag långsamt fått ladda om. När allt går för fort, för länge, för ofta, för fel, för oväntat. Då blir tystnaden stor när man stannar.
Gnisslade gjorde även Masarin under senare delen av våren. Vi var aldrig i synk. Allt blev en kamp. Varje frukost, påklädning, duschning, badning, miljöombyte, avsked, you name it, blev en kamp. Saker yrde genom luften, Masarin lade sig platt ner, vägrade, knep ihop, rymde. Ja, som han rymde. Vi var gråtfärdiga. Flera månader höll det på och jag tänkte svarta tankar, trötta tankar, oroade tankar.
Vi smittade av oss på varandra. Höjde rösten i stället för att sänka den. Pekade med handen istället för att kompromissa. Missunnade istället för att ge. Alla i familjen betedde sig likadant. Olyckligt stapplade vi in vårt semesterfirande och sommarlov.
Tack solen. Tack värmen. Tack tystnaden på Ljusterö. Dagarna flöt ihop. Masarin slutade rymma. Vi stannade upp. Flämtade i värmen. Njöt av värmen. Njöt av vänner på ön. Långsamt, långsamt tinade vår lilla frusna, stela, ledsna, trötta och oroliga familj upp.
Så åkte vi till Dalarna. Detta vackra böljande landskap där vi numera har vänner att besöka. Ett första stopp för att hälsa på lilla O och hans familj som varit på sitt första teckenläger. De bodde gudomligt vid älven och det var en sann glädje att få dela deras erfarenheter och ljuga gamla minnen, alltmedan barnen studsade och studsade på hoppmattan nere vid strandkanten.
Och teckenlägret – vårt tredje! Kanske inte perfekt i alla avseenden men det hände plötsligt något med Masarin. Nya ord bubblade ur honom och han tecknade tre- och fyraordsmeningar med oss. Och vi insåg att vi nu måste satsa. Hans språkutveckling kommer inte komma gratis och det är faktiskt vårt ansvar att hjälpa honom på vägen. Att vi sätter oss ned och tar oss tid. Och tecknar. Hans glädje i att bli förstådd. Långsamt går det. Men det är knappast en nackdel när man tänker efter.
Sedan hälsade vi på Sara som nu tagit beslutet att flytta tillbaka till Dalarna igen med barnen. Nästan hela Grimskärsgänget bullrade in och Saras nya hus rymde oss allihop! Så kan det vara i Dalarna. Och det blev en perfekt avslutning när M gjorde en sagolik Paella på Dans gamla gasolring i norra Europas största gryta.
Några sommarpratare har jag hunnit med att lyssna på i sommar också. Och nästan varje gång finns något att gråta en skvätt över. Livet, det händer oss alla på så många fantastiska sätt.
I morgon börjar jag jobba igen. Och till skillnad för hur det kändes för ett år sedan har jag inte längre panik i bröstet inför detta faktum. Jag har bytt jobb och jag har bytt bransch. Kommunikation kommer jag fortfarande arbeta med, det är ju det jag kan och brinner för. Och vi fikar tillsammans klockan nio varje dag. Bara en sån sak. Jag smygstartade redan i juni men i morgon, då börjar det på riktigt.
Och jag tror faktiskt inte att jag är riktigt klar med bloggen än. Hoppas du vill följa med en bit till.
