Archive for Familj

Från kolonilott till eternitpalats

Vi har köpt oss ett litet eternitpalats.

Man ska väl aldrig säga aldrig. Men jag hade ju svurit på att aldrig flytta mer. Och jag blev dessutom helt paralyserad när M började prata om att vi borde flytta.

Men så var det det här med rymningarna och de låsta dörrarna. En trädgård stor som en kolonilott. Det gick ju inte. Inte i längden.

Så jag bad M att börja titta på hus i närheten. Så nära att barnen kunde gå kvar i förskola och skola. Inte dyrare än vi bor idag. Man kan säga att det begränsade urvalet en smula.

Men så plötsligt låg det där. Ett litet eternitpalats. Eftersatt. Snudd på oälskat av sina nuvarande ägare. En tomt i förfall. Och litet, så litet att det är snudd på klaustrofobiskt. Men ändå. En egen hängask. En fin liten braskamin. En tomt som rymmer lekar för en rymmare. En björk som minner om min egen barndom.

Det blir bra. Det blir mycket jobb. Det blir trångt. Men jag tror det är ett hus som kommer få mycket kärlek av sina nya ägare. Vi flyttar helgen innan jul. December måste väl ändå vara den ultimata packmånaden. Väl.

Comments (3) »

La famiglia

Min familj!

Min vän Abbepappan hade i februari en auktion till förmån för Alla barnhjärtans månad. Jag budade hem en barnfotografering med den, som det visade sig, fantastiska Jane Haglund. En söndag i september kom Jane hem till oss och här ser ni ett axplock av alla fina bilder hon tog (några har hon lagt upp på sin Facebooksida). Nu återstår bara det svåra att välja vilka förstoringar vi ska göra.

Allt är förlåtet!

Nu tar jag dig!

Masarin älskar Bombadills skateboard.

En promenerad upp till skolan.

Bombadill siktar högt.

Vad tänker du på kompis?

Med bra uppsikt över världen.

Bombadill i klätterställningen.

Masarin känner livet i sig.

Men pappas trygga axlar är inte heller så dumt.

Gatupojkar.

Masarin med sin älskade Abbe.

Comments (5) »

När vi skulle gå på simhopp

Då i Toscana. Foto: Sara Riegler

Bombadill lärde sig simma i somras. Toscanas varma sol och den ljuvliga poolen i huset vi hyrde tillsammans med delar av Grimskärsgänget blev den katalysator som behövdes. Och det var de andra barnen som tålmodigt fick Bombadill att lita på att armtagen skulle bära honom. Två av dem gick på simhopp så när hösten kom ville även Bombadill börja. Vi har haft ganska sköna lördagsmorgnar i Eriksdalsbadet och på sista träningen för terminen så var det familjehopp för alla barnen, deras föräldrar och syskon.

Redan vid frukosten insåg M att hans badbyxor troligen var kvar ute på Ljusterö. Well, det kunde vi ordna på badet. När vi sedan, lätt försenade sladdade in på parkeringen sade jag till M:

Du, tänk om det är torrträning först.

Det var det. Så där kom vi, M i nya marinblå tajta speedos och jag i bikini. De andra föräldrarna var naturligtvis iklädda träningskläder. Jag vet inte hur ofta ni gör kullerbyttor, eller går balansgång eller hoppar på en trampolin. Vi gör det inte särskilt ofta och i badkläder kände man sig, ja, man skulle kunna sammanfatta det som att vi kände oss lätt obekväma. Inte Masarin förstås, han älskade torrträningen.

Men vad gör man inte för att få göra en gruppering från svikten eller testa ett bakåtdyk från trean som speedomannen fick göra. Masarin nöjde sig med att iklädd flytväst inspektera spektaklet från bassängkanten.

Comments (5) »

Vatten under broarna

Min pappa begravdes den 21 april. Det var på skärtorsdagen och det var en varm dag, ovanligt varm för årstiden. Vi sjöng de psalmer han hade valt och lyssnade till musik han också hade önskat. Amazing grace på trumpet och sedan den sprödaste jazz. Annars visste vi inte mycket om hur han ville ha det. För det orkade han nog bara inte med att tänka på.

Han var så sjuk min pappa, men om döden orkade han inte tala. Han hade en kollapsad kropp med ett fullt bevarat intellekt.  Och han var noga med att klä sig ordentligt in i det sista (i byxor vi gav honom i födelsedagspresent i mars, ”på tok för dyra” enligt honom själv). Pappa dog på hospice. Det var en måndag kväll, den 4 april, och mamma, jag och mina systrar var med honom.

Så vad gör sorg med oss människor? Det svetsar samman. Jag har inte på flera år varit så mycket med mina föräldrar och mina systrar som under den här våren. Sorg skapar samhörighet och medkänsla. Vänner och familj ställer upp och ger energi när den egna tar slut.

Jag tänker på pappa varje dag. Varje dag gör han sig påmind som ett blänk i mina ögon. Det är min saknad efter honom. Kanske också en sorg över den ofattbara trötthet som låg över honom det sista året. Fatigue. Ett vackert ord för något så smärtsamt.

Livet, detta märkliga, det fortsätter ändå. För min mamma är det just nu kanske i det djupaste mörkret. För henne finns just nu inget jobb, inga dagishämtningar, gympapåsar eller yogakvällar som drar framåt, uppåt. Hon klarar det, alla klarar det, det finns liksom inget alternativ. Och hon är inte ensam heller, vi finns där, kanske mer än innan.

Jag tänker att mamma nu dubbelt får se det nu som pappa inte hann. Att fasadbytet på landet blev fint, att förrådet kom på plats, helt enligt hans ritning, att bygget av lägenheten dit hon ska flytta fortgår enligt tidplan. Hon får ta in allt detta och se det med både sina egna och med hans ögon. Så tror jag att han tänkte, fast han inte riktigt kunde formulera det med ord.

Och jag har en del att berätta om Masarin och hans vänner. Det har ju trots allt hänt lite sedan jag senaste var här.

Comments (3) »

Denna dagen ett liv

Glada och skridskosugna granägare...

Tredje advent började tidigt men stillsamt. Vi bakade pepparkakor hela familjen och det var snudd på idyll såväl inne som ute där solen gnistrade på den nyfallna snön. En blick på veckobrevet från skolan som påminde om skridskoåkning för klass 1B resulterade i att vi gav oss iväg till Vällingby Centrum.

Bombadill var överlycklig och ville att vi skulle åka hela gänget. Han valde frivilligt bort fotbollens inomhusträning och där någonstans bestämde vi oss för att uppgradera hela familjens skridskopark (vilket i mitt fall innebar nya skridskor för första gången på över 25 år). Det tog tid och det var svettigt. Men vi klarade det utan haverier och tog glatt emot erbjudandet om gratis julgran eftersom vi handlat för mer än 500 kronor.

Det här med julgran är annars snudd på heligt för oss. Vi köper gran sent och vi väljer noga. Men idag tog vi emot en redan nätad gran som vi tänkte låta stå ute tills den 23:e december. En tradition är trots allt en tradition.

Nu började solen gå ner och ute var tio grader kallt. Framme vid skridskobanan gled vi in med våra kassar och alla nya skridskor packades upp ur kartongerna. Vi började snöra med snabbt stelnande fingrar och precis när Bombadill fått på sig hjälmen så kissade Masarin. Bombadills besvikelse var sorgsamt djup. Makens svordomar var tysta men smärtsamt tydliga. Stämningen i bilen hem var hyfsat dålig.

M och jag fattade omedelbart beslutet att bryta traditionen. Vi plockade fram julgranskulor och jag sjöng julsånger med barnen. Om strålande jul och glansen över sjö och strand. Och sedan tittade vi på granen. Den lutar och har avkapade grenar. M tror den välter innan jul. Faktum är att inte ens en mor kan älska den granen.

Men adventsfrid, det blev det. För granar, de gör som tur är sånt med människor.

Comments (9) »

As time goes by

Masarin fick vara det unga lovande Tyskland...

...eftersom Bombadill med storebröders självklara rätt skulle vara Spanien

Tysta har mina tankar varit en längre tid. Tystare har jag varit i alla de sammanhang där jag annars lätt och ledigt rör mig. Gnisslat har mitt maskineri och mina batterier har jag långsamt fått ladda om. När allt går för fort, för länge, för ofta, för fel, för oväntat. Då blir tystnaden stor när man stannar.

Gnisslade gjorde även Masarin under senare delen av våren. Vi var aldrig i synk. Allt blev en kamp. Varje frukost, påklädning, duschning, badning, miljöombyte, avsked, you name it, blev en kamp. Saker yrde genom luften, Masarin lade sig platt ner, vägrade, knep ihop, rymde. Ja, som han rymde. Vi var gråtfärdiga. Flera månader höll det på och jag tänkte svarta tankar, trötta tankar, oroade tankar.

Vi smittade av oss på varandra. Höjde rösten i stället för att sänka den. Pekade med handen istället för att kompromissa. Missunnade istället för att ge. Alla i familjen betedde sig likadant. Olyckligt stapplade vi in vårt semesterfirande och sommarlov.

Tack solen. Tack värmen. Tack tystnaden på Ljusterö. Dagarna flöt ihop. Masarin slutade rymma. Vi stannade upp. Flämtade i värmen. Njöt av värmen. Njöt av vänner på ön. Långsamt, långsamt tinade vår lilla frusna, stela, ledsna, trötta och oroliga familj upp.

Så åkte vi till Dalarna. Detta vackra böljande landskap där vi numera har vänner att besöka. Ett första stopp för att hälsa på lilla O och hans familj som varit på sitt första teckenläger. De bodde gudomligt vid älven och det var en sann glädje att få dela deras erfarenheter och ljuga gamla minnen, alltmedan barnen studsade och studsade på hoppmattan nere vid strandkanten.

Och teckenlägret – vårt tredje! Kanske inte perfekt i alla avseenden men det hände plötsligt något med Masarin. Nya ord bubblade ur honom och han tecknade tre- och fyraordsmeningar med oss. Och vi insåg att vi nu måste satsa. Hans språkutveckling kommer inte komma gratis och det är faktiskt vårt ansvar att hjälpa honom på vägen. Att vi sätter oss ned och tar oss tid. Och tecknar. Hans glädje i att bli förstådd. Långsamt går det. Men det är knappast en nackdel när man tänker efter.

Sedan hälsade vi på Sara som nu tagit beslutet att flytta tillbaka till Dalarna igen med barnen. Nästan hela Grimskärsgänget bullrade in och Saras nya hus rymde oss allihop! Så kan det vara i Dalarna. Och det blev en perfekt avslutning när M gjorde en sagolik Paella på Dans gamla gasolring i norra Europas största gryta.

Några sommarpratare har jag hunnit med att lyssna på i sommar också. Och nästan varje gång finns något att gråta en skvätt över. Livet, det händer oss alla på så många fantastiska sätt.

I morgon börjar jag jobba igen. Och till skillnad för hur det kändes för ett år sedan har jag inte längre panik i bröstet inför detta faktum. Jag har bytt jobb och jag har bytt bransch. Kommunikation kommer jag fortfarande arbeta med, det är ju det jag kan och brinner för. Och vi fikar tillsammans klockan nio varje dag. Bara en sån sak. Jag smygstartade redan i juni men i morgon, då börjar det på riktigt.

Och jag tror faktiskt inte att jag är riktigt klar med bloggen än. Hoppas du vill följa med en bit till.

Comments (17) »

Summary

Jag kommer att återkomma till Mallorca i ett senare inlägg. Men här är några bilder som visar var vi spenderade dagarna. Masarin höll sig på behörigt avstånd från vattnet. Stranden var tillräckligt stor för att honom att springa på. Det gick faktiskt inte att rymma. Från den i alla fall.

Vi åkte bil också. I bergen. Och skumpade fram på gropiga vägar för att hitta till Aubucassa. Till slut hittade vi också fram till gården som framställer en av världens godaste olivoljor. Kom hem till oss och provsmaka!

Comments (5) »