10: 31 for 21 – De är ju så glada

Caroline skriver: Jag tycker att man ofta hör att personer med Downs är så fredligt försynta, så glada, så enkla att ha att göra med. Så nöjda. Nästan som att det är någon man skulle vilja ha runt sig för att må bra, man blir så glad av att se ”dem”. Hur tänker du om den synen? Är den bra för Masarin?

Jag tror inte att jag träffat någon annan masarinförälder som inte hört det där i olika varianter. Och det är svårt att svara på. För jag tror att människor säger detta i välmening – och kanske för att det är deras erfarenhet.

Nu kan jag bara svara för vår egen Masarin. Det är sant att många blir glada av att ha Masarin omkring sig. Vi också. Min analys av det är inte att han är den mest härliga kille som man kan hänga med utan snarare kanske att han har en fantastisk förmåga av att vara i nuet. Nuet är liksom hans grej. Det finns inga filter eller sociala koder kring honom och det gör att när han är glad så smittar det på ett ljuvligt sätt.

På samma sätt finns det ingen som är arg eller sårad på samma sätt som Masarin. Det finns inga filter eller sociala koder här heller. Ni är mer än välkomna till oss vid vilken måltid som helst. Då är det inte precis så att man blir glad av att se honom när han (utan undantag) kastar bort det från tallriken som av någon anledning inte passar honom. Han kastar sig gärna själv på golvet också. Då blir man snarare trött och rätt irriterad på honom.

Din fundering på om den där uppfattningen att han är så glad är bra för Masarin själv är väldigt intressant. Jag läste tidigt att barn med downs syndrom (liksom alla barn för övrigt) också kan gå in i den roll som omgivningen ger dem. Att glad eller nöjd i detta fall skulle kunna innebära att barnet gör sig självt passivt.

Och med det i minnet så försöker i alla fall jag och M intala (trösta) oss med att Masarin har en egen stark vilja som till exempel blir väldigt tydlig just vid matbordet…

Vad säger ni andra kära masarinföräldrar, dela gärna med er av era erfarenheter!

8 svar so far »

  1. 1

    Ja, nog är vår Max oxå väldigt glad och smittar av det på andra. För mig personligen gör det ingenting, att många har den uppfattningen av DS barn. För man har ju läst att många föräldrar tar illa vid sig och tycker bara att det är fördomar. Fast så länge det är något positivt, så är det väl just bara positivt och jag tror just det är i välmening de menar det :)
    Visst, Max har ju oxå andra sidor, precis som du skriver om masarin. Han kan vara arg, sur, omdegörlig, han oxå, precis som alla andra, som det ändå är bra att veta. Inte varje dag är ju en dans på rosor och just nu har vår Max en 3 årig trots, precis som alla andra ;) Men just det där att han har förmågan att ändå förgylla varje dag med mycket positiv energi, är en härlig gåva.

    Anna – Max mamma
    http://ettnyttliv.wordpress.com/

  2. 2

    Anna said,

    Jag tycker, i det här sammanhanget, att snäll blir lite synonymt med menlös. Som att det är deras enda personlighetsdrag. Och det är inte bra!
    Min son är tre, och det är möjligt att han är inne i en trotsfas. Men han tjuter och skriker ofta sådär så att man tror att han gör stora gråtprovet till Scenskolan (väldigt beräknande och demonstrativt med krokodiltårar), han slänger sig på marken, trashar inredningen, klättrar upp på fönsterbrädet och tömmer samtliga kökslådor. Sedan så är han sjukt kramig också och pussas med öppen mun, tungkyssvarianten.
    Men snäll och glad? Näe, inte just nu.

  3. 4

    Johan Ernstson said,

    Tänker mycket kring detta – och som skrevs, de flesta av oss med barn med det lilla extra har hört detta…många gånger! De är ju så glada…och musikaliska!

    Jag tror, precis som sagts, att det handlar om nuet och att inte stoppas av etikett, regler och sociala tabun…är jag glad så är jag! Samma med musik – jag tror inte DS-barn är mer musikaliska, men de låter musiken flöda in fritt i hela sin varelse och dansar och sjunger och ger sig hän…det tycker jag blir tydligt inte minst med vår lille herr S(ackarias). Och det är ju en fantastisk gåva till verkligheten.

    Men glada alltid – glöm det – där finns ett sjuhelsikes temprament som Lille herr S inte drar sig för att visa…och han är världsmästare att titta under lugg…

    och jag tänker, tack gode Gud för att alla känslorna finns där och att det är OK att uttrycka dem…samtidigt som glädjen i tillvaron kanske är en grundton som vi alla skulle må bra av att slä’ppa fram lite oftare?

    Säger Sackarias pappa Johan.

  4. 5

    Ulla said,

    När jag får höra ”dom är ju så glada” så känner jag mest för att säga: Ni har inte träffat min L. För oj vad hennes humör kan svänga. Men det är ju så att det är antingen eller och är hon glad, ja då är hon verkligen glad. Är hon sur eller arg, ja då är hon verkligen det. Det finns just inga mellanlägen. Jag brukar säga att hon har ”extra av allt”. Det har varit väldigt tydligt vid alla trotsperioder hon har haft och de verkade flyta in i varandra mest hela tiden. Nu är vi inne i tonårsperioden och jag har trots allt två tjejer före henne som är och har varit i tonåren men L slår dom med hästlängder faktiskt. Ingen av de andra har haft såna utbrott som L kan ha. Hon slår i dörrar och svär åt mig och testar gränser så det står härliga till. Mina andra två tjejer har haft en gräns som dom inte har klivit över i sin tonårsperiod. Men för L finns inte dom gränserna.

  5. 6

    Helena said,

    Jag brukar för det mesta låta den kommentaren passera. Tänker att människor ändå säger det för att dom vill vara snälla. Och det kanske finns en viss sanning i det som du själv beskriver så bra. Lilla L har förstås också flera sidor men har hittills framförallt varit en väldigt ”lätt” unge. Men det är ingenting jag relaterar till ds. Jag försöker alltid tänka att det är sådan hon är som person – ds eller inte ds.

  6. 7

    Matilda said,

    Funderat lite på det här oxå, Många av våra vänner frågar ofta om Masarinen, Han är väl glad? , Men Amalia du har beskrivit Ds på ett bra sätt och även hur Masarin är. Alltså upp och ner. Tittade på Glada Hudik ikväll och de med starkast vilja i teatergruppen är väl ändå de som har DS. I allafall grabbarna. Envisa som synden och sedan vänder det. Ja det var allt kram Stora syster Matilda

  7. 8

    linda said,

    jag har en fråga om den här envisheten som har börjat visa sig?
    är det så?
    kommer det alltid att var så?
    att dom är envisa som små åsnor (ursäkta uttrycket) hela deras liv?
    för våran älskade lilla mini 1 ½ år har visat fin fina tendenser till att bli en väldigt envis-jag-ska-ha-det-på,mitt-sätt-tjej!!
    hon får oss att stor le och skratta hjärtligt varje dag då nya uttryck och miner visar sig… man tar inget förgivet och man hyllar minsta framsteg >3

    men min fråga är just den där envisheten kommer den bestå?
    mvh linda


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s