Det man lagrar

Så tog han på sin sura min, så arg och dum och trist.

Masarin gick i början av året in i en trotsperiod som helt ärligt nästan tog knäcken på oss. Ingenting fungerade. Jag tror han låg mer på golvet än stod upp. Varje måltid började i kaos. Varje påklädning. Varje lämning. Varje bilfärd. Varje handling. Masarin var rasande. Irriterad. Otrevlig. Trotsig. Sur. Frustrerad. Stämningen i familjen blev likadan.

Vid något tillfälle tittade M på mig och sa att han inte visste om han tyckte om vårt barn längre. Faktum var att den förbjudna tanken även snuddat i mitt huvud. Jag fick panik varje morgon när jag skulle lämna Masarin på dagis och visste att nu väntade blixtsnabbt parerande från min sida annars väntade fem minuters kaos innan vi ens kommit ur bilen.

Vi förhandlade. Hotade. Vädjade. Ignorerade. Jag kan inte säga att någon taktik var särskilt framgångsrik. Jag bar detta ilskna barn så mycket att jag fick ryggsmärtor och helt plötsligt inte kunde sova på nätterna längre.

Min energi för något utanför försvann. Vi pratar överlevnadsstrategi här. Vi fick lite avlastning av kommunen men de stackars åtta timmarna per månad blev tyvärr inte heller riktigt efter våra behov. Vi orkade inte riktigt sätta ner foten. Där heller.

När våren kom började rymningarna igen. Till Masarins försvar så förstår jag honom. Vår mikroskopiska tomt räcker inte till för honom. M tycker vi borde flytta. Bara den tanken är så energikrävande för mig att jag blir fullständigt blockerad. Börja om med alla masarinkontakter? Då lever jag hellre med låsta dörrar.

Allt man är med om lagras. Det svämmade över en vacker kväll under en pergola på den toscanska landsbygden. Jag grät. Utmattad grät jag i flera timmar. Över Masarin och att tiden bara går och att jag inte ger mig eller min familj utrymme att uppfylla behov och drömmar. Mina fina vänner lyssnade på all gråten. Till slut sade U att hon såg hur jag aldrig kopplade av. Att jag varje sekund parerade Masarin. Och det är klart. Om man aldrig kopplar av. Om man alltid parerar. Då lagras det.

Det blev bättre under sommaren. Jag tycker språket har lossnat mer för Masarin. Kanske var det den nyckel som gjorde honom så frustrerad denna långa hemska vår. Han är gladare. Lite klokare. Framförallt pratar han mer. Vi ser ett ljus. Vi älskar honom fortfarande.

12 svar so far »

  1. 1

    Caroline said,

    Viktigt och fint inlägg.

  2. 2

    Vad bra att du skriver detta. Mycket igenkänning!

  3. 3

    Kerstin Danasten said,

    Amalia, som du kan berätta. Vi har inte träffats på flera år och så läser jag det här och plötsligt känns det som om du stoppat in handen i min bröstkorg och vridit om hjärtat. Du skriver så vackert både om sådant du blir glad av och om sådant som plågar dig. Jag beundrar den förmågan så otroligt, man kan liksom inte värja sig mot dina texter, och jag hoppas så innerligt att det du såg faktiskt var just en vändning. Här är i alla fall en kompis från förr som hejar på dig. Som hejar på er!

  4. 4

    Noe said,

    Min kära vän, ni är allesammans fantastiska som outhärdligt arbetar för att komma framåt. Om jag visste vad jag kunde hjälpa till med så gör jag det gärna. Det lättaste är att tala om vad jag kan göra. Många varma och omtänksamma tankar till er.

  5. 5

    Soffa said,

    Min fina vän. Ni är så bra!

  6. 6

    Jane Haglund said,

    Tårar i ögonen. Vilken tuff tid. Men vad skönt att du skriver om det. Hoppas på en fin höst för er. <3

  7. 7

    Anna said,

    Det kan bara bli bättre! Men botten är verkligen lång och jobbig.

  8. 8

    Camilla said,

    Så välbekant! Och så trösterikt att läsa när man har en femåring som mest skriker, gråter och inte vill (på högsta volym) – och när känslan av att inte vilja växer inom en själv också…

    Kanske är det en fas som små DS-killar ska igenom? Hoppas, hoppas att vi också kommer ur det här snart och gärna med en ökad tillgång till språket dessutom!

    Härligt att du är tillbaka i bloggen, jag håller tummarna för att ni får en vilsam höst!

  9. 9

    Eivor said,

    Tack för att du skrev så ärligt! Jag kikar in här ibland för att kolla om du ”är kvar”. Gillar ditt sätt att skriva! Jag har själv en ds-pojke, bor i Finland.

  10. 10

    Anna E said,

    Stämmer så väl in på femåriga DS- tjejer oxå… Men som läkaren på HAB så pedagogiskt sa nu i veckan, denna trotsperiod kommer även för ”vanliga” barn – kallas förpuberteten tydligen. Kanske att frustrationen blir extra för våra små, som kanske inte har förmågan att uttrycka allt det där som bubblar inom en.

    Men tröttheten, hopplösheten och tankarna på om det verkligen ska vara såhär känner jag så väl igen… och det påverkar hela familjen. Mycket vackert, tänkvärt och träffsäkert skrivit. Har följt din blogg då och då genom åren.

  11. 11

    Helen said,

    Jag har själv inget DS-barn men tycker om att läsa om er lilla fina familj ändå!
    Och jag kan säga att DS eller inte så känner jag mycket väl igen mig i dina ord om trots, det stämmer mycket väl in på snart 4-åriga ”vanliga” killar också! Och även jag har tänkt samma förbjudna tanke om mitt barn.

  12. 12

    Bellan said,

    Halkade precis in här någonstans ifrån… Vilken kanonblogg
    du verkar ha! Har bara skummat några inlägg och i just detta inlägg
    här, så känner jag verkligen igen mig i mycket. Denna stress, att
    aldrig kunna koppla bort, att hela tiden ha de där känselspröten
    ute. Nu har inte våra grabbar samma diagnoser men ändå – den där
    hyperaktiva och kvicka snabbheten hos våra barn – ja, den kan suga
    musten ur en många gånger om. Nu ska jag kika vidare. Kramar om!
    //Bellan


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s