Tänk att vi fick ett barn som många skulle välja bort. Av skäl som kanske handlar om att detta barn är för annorlunda. För osjälvständigt. För ointelligent. För krävande.
De som väljer bort detta får heller aldrig ett telefonsamtal från en sjukgymnast som jublar över jämfotahopp och löpsteg. De får heller inte veta om en förskolelärare som ligger i sängen om kvällarna och tränar tecken. Eller att detta annorlunda barn på ett alldeles självklart sätt passar in i det pussel som livet består av.
Masarinmamman 
sofia said,
5 november, 2009 @ 12:04 f m
Så sant! Och de människor som väljer bort får inte heller chansen att prova den avvikande stig som faktiskt kan hjälpa dig att växa som människa. Den väg som kan leda till lycka och kärlek är kanske inte motorvägen utan en krokig liten stig som inte många vågar välja.
Som tur var behövde jag inte välja utan hamnade där av en slump. I början skulle jag gett vad som helst för att hamna på motorvägen. Nu känns det till och med spännande att gå en annan väg.
Som min kompis så fint uttryckte det ”Osnutna normala ungar finns det gott om”, din lille kille är speciell.
Grodansmamma said,
5 november, 2009 @ 12:10 f m
Visst är det så! Och visst kan man inte tänka sig livet utan våra lite speciella kids. Kram på er!
Abbes pappa said,
5 november, 2009 @ 12:22 f m
Åh, Masarinmamma. Du och dina ord. Nu lipas det här vid Abbepappans dator igen.
Blomman said,
5 november, 2009 @ 8:45 f m
Så är det! Vi är så lyckliga med vår 8-åring som nu går inkluderad i vanlig skola och som efter en månad knäckte läskoden! Det som kanske i vårt fall gör lyckan ännu större är att tösen är på god väg att bli friskförklarad efter leukemin som bröt ut då hon var 3½ (mycket större pärs än själva DS!).
Tack för en underbar blogg, skall följa med Masarinens liv i fortsättningen också!
Ulla said,
5 november, 2009 @ 10:24 f m
Du har så rätt!
Johanna L said,
5 november, 2009 @ 1:54 e m
Det bästa jag har gjort i mitt liv, det var att börja jobba på ett avlastningsboende för barn och ungdomar med särskilda behov. Så mycket skratt och fina stunder som jag har upplevt där! Det är klart att det är jobbigt ibland också, men det är så lite i jämförelse med allt som är bra och fint. Varje gång jag åker därifrån så är jag alldeles varm i kroppen. Jag tror att såna som Masarinen är satta på jorden för att ge glädje och kärlek. för det gör de bäst av alla.
Kram till dig masarinmamman och tack för en fin blogg!
Jenny Melke said,
5 november, 2009 @ 2:23 e m
Nu sitter jag här med gråtklumpen i halsen och tittar på masarin och sedan på min arvid. han fyller 1 år om två veckor. min tredje pojke. han har också ds. allt går lättare nu och jag älskar honom så hjärtat svämmar över, men ibland känner jag mig så hopplöst ensam med mina tankar och min ångest för framtiden. då hjälper det med masarin. då känner jag mig inte lika ensam. våra fina barn som behövs så mycket.
Kram o kärlek från oss.
Maria said,
5 november, 2009 @ 7:06 e m
Vi skulle ha valt bort Elsa men hon visste bättre där inne i magen och lurade alla på labbet i Solna! Vårt moderkaksprov visade att hon inte hade DS vilket vi nu är väldigt glada för, hon hade aldrig kommit till livet annars.. Det på grund av mina rädslor för att få ett barn som jag, nu i efterhand, kan se att jag inte visste någonting om. Nu är hon sju månader och visar mer och mer vem hon och att hon älskar livet och det finns så mycket kärlek till henne både från mig, hennes pappa och såklart från hennes syster! Hon är världens sötaste, finaste och bästa Elsa och ett barn som verkligen är speciellt! Att mina fördomar raseras och att jag ser människan är bland det häftigaste jag varit med om!
Tack för din fantastiska blogg!
Ann-Marie said,
5 november, 2009 @ 11:08 e m
Precis, så är det. Hemska tanke, tänk om masarinen och vår lilla skatt blivit bortvald.
Även jag tackar för din trevliga blogg!
Emily said,
5 november, 2009 @ 11:42 e m
Ja, det är lite otäckt att tänka på framtiden ibland, jag menar hur långt kommer vi att gå i vår så kallade ”urvalsprocess” av våra barn?
Ska vi välja bort barn med ADHD, dyslexi, asperger, barn med allergi? barn med bruna ögon?
vart kommer gränsen att dras?
Anneli said,
6 november, 2009 @ 12:25 f m
Så mitt i prick, precis.
Men jag kommer aldrig kunna förstå hur man klarar av att välja – bort.
Mia said,
6 november, 2009 @ 11:55 f m
Nu gråter jag….så fint skrivet!
/Mia
linda said,
6 november, 2009 @ 3:51 e m
åh vilka fina ord <3
vi hamnade på denna väg också av en slump
men det är det bästa som kunnat hända våran familj
mvh linda
Malin said,
8 november, 2009 @ 10:07 f m
Vad söt han är, Masarin. Och vilka lena kinder han ser ut att ha!! Jag skulle gärna komma ännu närmare och klappa honom lite just på dem.
Hilsen, Malin
Mia Hård-Lindhoff said,
9 november, 2009 @ 10:27 f m
Kära Masarinamma,
jag läser just inga bloggar förutom din, men jag blir så glad över en blogg med vettigt innehåll. Jag behöver inte läsa om andras modespaningar, inredningsbryderier eller välja-barnvagnsvåndor. Det kan jag klara själv. Men dina ord berikar, är originella och tänk vad många som hittar din blogg när de som bäst behöver en just sådan!
Helena said,
9 november, 2009 @ 11:48 f m
Klok som vanligt – kunde inte sagt det bättre själv!
Kram Helena
Ulrica said,
9 november, 2009 @ 4:41 e m
Och tacksamma är vi som har fått komma nära och sett. Vi är också väldigt glada över att ha Viktor och hans familj i våra liv. Puss
Annelie said,
10 november, 2009 @ 8:25 e m
Åååhhh, Vilken härlig blogg. Här måste jag sätta mig en barnledig stund och bara läsa ALLT!
Malin said,
10 november, 2009 @ 10:15 e m
Och som är så ljuvligt söt i sin mössa! Kärlek är en magisk kraft, här genom dina ord.
mulamamman said,
11 november, 2009 @ 11:41 f m
Hej Masarinmamman!
Jag älskar den enkla formuleringen: Kom nära så får du se. Den är otroligt kraftfull. Liksom: våga ta några steg närmare en medmänniska och du kommer att se andra saker, förstå mer av den människans liv. Kanske tappar du också några av dina fördomar i varje steg närmare och när du går därifrån.
”Kom nära så får du se” Öpnna dina sinnen när du står där, och du kommer att kunna vara med och förändra.
kram!
Helena said,
19 november, 2009 @ 12:30 f m
Jag brukar ofta tänka på hur få som faktiskt VET vad de väljer bort. Så tror i alla fall jag att det är. Det dom ratar är snarare fördomen om hur ett liv med DS ser ut. För varje dag när jag tittar min lilla dotter i ögonen och hon ler så där brett och smittande som bara hon kan – då tänker jag på hur mycket fattigare livet ändå skulle ha varit utan just henne.
/Pappa J
Linda said,
19 november, 2009 @ 3:33 e m
Jag skulle aldrig någonsin välja bort ”ett sådant barn”. Det finns helt enkelt inte i min värld.
Om jag får barn önskar jag nästan att det blir annorlunda, det är en sån enorm glädje i ”dessa barn” som gör att jag nästan spricker av att inte få träffa dom. Praktiserade ett tag på en omsorgsverksamhet för förståndshandikappade och hjälp vad dom har det bra, inte bara av att vara på en sådan verksamhet utan även själva, dom verkar må så himla bra.
En stor kram från en nybliven läsare till denna blogg.
en mamma said,
23 november, 2009 @ 4:17 e m
Du skriver så fint och dina barn är så fina båda två, och det är ju faktiskt alla barn i hela världen det är bara vi vuxna som liksom inte håller måttet! Det känns jätte jobbigt att vår värld består av människor som har dålig koll och ett kalla hjärtan. Jag hoppas och tror att det kommer ändra sig när våra barn blir stora och får ansvar och makt, gud vad jag hoppas det. Mina barns bror hade oxå down men fick en vidrig annan sjukdom tyvärr och vi förlorade honom …Han var helt underbar och vi kommer alltid att vara en för lite…jag följer din blogg i smyg och den känns som att jag har honom kvar lite grann då…….kram
stine - pokerfruga & mamma till Wiggo said,
25 november, 2009 @ 10:22 f m
tycker det är fruktansvärt att männsikor ”väljer bort” ett barn.. Jag brukar tänka att om min son hade haft Downs så hade jag ju självklart älskat honom precis lika mycket som nu, det hade inte varit någon skillnad för mig. Därför skulle jag aldrig kunna välja bort ett barn. Tycker du är stark!!
Kram
Andreas said,
27 november, 2009 @ 10:43 e m
Är själv pappa till en underbar tjej med DS. Har genomgått en fantastisk resa från det djupaste mörkret till en helt normal och bra vardag. Från att bara se DS till att DS blir mindre och mindre. Helt kommer det aldrig att försvinna men min egen uppfattning är helt förändrad i och med att kunskapen ökar och jag lär känna min egen dotter. Personligen tycker dock jag diskussionen om att ”välja bort” ibland är F Ö R politisk korrekt. Allt kan låta så odelat positivt och att man nästan önskar sig DS. Jag vill att min dotter ska vara precis den hon är men jag skulle ju gladeligen byta bort baksidorna av DS. Tror vi dessa 7 månader besökt KS och DS barnakut fler gånger än vad många gör under sin livstid. Att jubla kanske inte är det första man gör när man börjar sin resa med att hantera hörselproblem och att lära sig tecken. Det är några extra lager som kommer i en vardag som kan tyckas kämpig redan utan sådana extra ingredienser. Då känner jag ändå att vi har haft tur som har lindrig omfattning i ovanstående och som med säkerhet kommer växa bort med tiden. Men, när man kämpat sig igenom en jobbig period, tex när jag eller min sambo är på KS under en femdagarsperiod och den andre bollar runt med vardagen och med storasyster som är allmänt förtvivlad i saknad av både syster och den förälder som inte är hemma, då och bara då kanske man som bäst uppskattar de enklaste sakerna i livet. Att bara få vara hemma och att bara se leendet eller se syskonen leka med varandra…
Pappa till Elsa 7 månader
Nina said,
28 november, 2009 @ 11:16 e m
Hej!
Läser din blogg o gillar det. Du skriver rakt, ärligt och så tänkvärt.
Som lärare på träningsskola gillar jag hur du skriver om personal som pluggar tecken i sängen o hur habben gläds åt jämfotahopp osv. Denna glädje o ”övertid” är min vardag o det är därför roligt att höra från föräldrar att detta gör skillnad.
För mig är det något stort när eleverna på egen hand kan knäppa upp byxknappen, gå växelvis i trappen eller äta på egen hand. Det är ett stort framsteg när barnen kommunicerar med nya tecken eller visar med hjälp av bilder vad de vill ha sagt. För mig är dessa saker ett kvitto på att jag gör mitt jobb och att jag kan ge barnen och deras familjer något som de bär med sig vidare i livet. Jag vet att jag gör ett bra jobb, men tyvärr får man allt för sällan feedback för det man gör, sp jag tar åt mig av det du skriver istället… :)
Fortsätt sprida glädje o kloka ord/tankar,
hälsningar Nina
cpmamman said,
3 december, 2009 @ 10:56 e m
Brukar återkomma och läsa den här underbara. Guldstjärna.
Skulle behöva sitta på mödravården runtomkring i landet.
Katinka på www.farmorsbloggen.se said,
5 december, 2009 @ 8:01 e m
Kära Masarinmamman, din blogg är lika unik och värdefull som din unge, nu lägger jag till den på min blogg. Tack cpmamman för att du visade vägen hit!
Ung tant said,
6 december, 2009 @ 12:04 f m
Jag satte min kvällsmacka i vrångstrupen och började böla nu. Av några enkla och så självklara rader från dig.
Pratade om just detta häromkvällen med min sambo. Möjligheten att välja. Risken att välja. Välja bort. Det går ju inte.
Åhh.. heja er.
Kärlek.
Anna-Karin said,
7 februari, 2010 @ 1:11 f m
Ja, och det finns fördomar som går i fler än en riktning. Tänk om alla inte har samma förutsättningar som ni? Tänk om man inte har mor- och farföräldrar och en varm relation till en partner? Om man har en bakgrund som gör att man är i en skör position redan innan? En jämvikt som aldrig kan garanteras, men som man jobbar hårt för att bevara, för det finns andra som behöver värnas. Marginalerna är hårt ansträngda redan.
(och jo, jag riktar mig så klart också till de övriga kommentatorerna)
Då kan man säga att ”jo, kan du inte riskera avvikelser kanske du ska låta bli att skaffa barn” Det har jag hört. Och vem är det som dömer då? Vem moraliserar då?
Jag läser den här fantastiskt fina bloggen, Masarinmamman, du skriver så fint. Det är en fröjd, ibland med tårade ögon, att läsa och följa er.
Men om jag väljer bort det ni inte har valt utan råkat få, så betyder inte det att jag anser att era barn inte är lika värdefulla som andra. Det betyder att jag bedömde att i min, som jag tycker fina familj, inte ser hur jag ska klara det logistikpussel du och andra med annorlunda barn beskriver, på egen hand utan att det tar alldeles för mycket av storasysters resurser. Men, vid allt som är heligt, vad jag önskar att det var så.
Men så här ser det ut för mig och jag bara hoppas att jag inte ska döma de som väljer annorlunda än mig, på det sätt jag blivit dömd för mitt val.