Lyssna på Mitt P3 Hood när Anton Lind berättar om sin lillebror Love, fotboll och en kromosom extra att älska. Nyss hemkommen från en fantastisk retreat sitter jag här med tårar i ögonen. Tänker på mina egna killar och den syskonkärlek som finns mellan dem. På att Bombadill ska gå igenom Antons erfarenheter. Men också på att syskon till speciella barn verkar ha det där lilla extra de också.
Tack CP-mamman för tipset!
Masarinmamman 
ylvisen said,
10 maj, 2009 @ 6:11 e m
Hej!
Tack för besöket i min blogg! Försöker minnas om våra vägar har mötts tidigare på typ familjeliv men det ringer inga klockor!
Vilken söt kille du har!
Ska kika mer på din sida sen!
kram ylva
Masarinmamman: Hej Ylva! Jag hittade din blogg via CP-mamman (jag hänger inte på Familjeliv). Vi kanske ses på lägret i sommar!
Tofte said,
10 maj, 2009 @ 8:51 e m
Tänker på masarinkillen vi träffade på vår promenad förut idag och hur glad han blev när vi stannade och hälsade och växlade några ord när han räckte ut handen. Lite skoj och skratt under några minuter och en pappa som efteråt vände sig med en antydan av tår i ögonvrån och mer eller mindre viskade Tack! Att en så enkel gest som att hälsa och skoja lite kan betyda så mycket för någon hade jag aldrig ens kunnat föreställa mig… Får mig att få dåligt samvete för…ja varför?
En sån underbar liten kille som var så glad och som en bjär kontrast en pappa med så mycket inneboende smärta… Det får mig att känna någon form av skuld, eller åtminsone en tyngd som hängt över mig resten av dagen fast jag inte själv kan förstå varför. Något slags dåligt samvete för att jag har det för bra här i livet? Eller är det bara pappan som inte lärt sig att ta tillvara på guldkornen i tillvaron? Ett djupt intryck har lämnats i mig i vilket falll…
Kram, Jonas
Anneli said,
10 maj, 2009 @ 9:24 e m
Du ska se att även Bombadill kommer att stå upp för och älska sin bror i vått och torrt!
Hade en händelse härhemma när ett barn på fritis av någon anledning ”inte fick vara med” lillebror och jag frågade varför han inte behandlade Felix likadant. Då kom svaret hur självklart som helst -”Men han är ju min brorsa!”
towe said,
11 maj, 2009 @ 10:03 e m
Hej! Härlig blogg du har och tack för länken. Visst var det ett rörande och starkt program. Han var en fin bror den där Anton. Vad kul att du upplever en lika stark kärlek sinsemellan dina barn. För visst är det så att det är speciellt att vara syskon till en speciell också ;) Har du läst barnböckerna om Bill och Bolla? Också varmt att rekommendera. Kram