– Jag önskar att jag tjänar så mycket pengar en dag att jag kan betala en assistent till min syster. Om hon behöver det.
Orden kom från en sjuttonåring. Killen med stor keps och feta tricks på brädan. Brorsan till lillasystern på 15. Systern som har downs syndrom.
En kväll på teckenlägret var det syskondiskussion. Och de ledare på lägret som hade syskon med DS svarade på våra omöjliga frågor. En del frågor verkade de inte ens förstå. Nej, de hade aldrig skämts. Nej, de hade aldrig känt sig annorlunda. Men däremot så älskade de sina syskon. Så mycket att de satt här på ett teckenläger och lät sig bombarderas av frågor.
Ibland var det jobbigt. För det är tungt att snitsla en nittonåring rätt i slalombacken. Men att tveka på att åka på trekking i Malaysia med hela familjen? Nej varför skulle man det? Tre veckors trekking med en brorsa som fick hemlängtan efter tre dagar? En bror som så fort någon blev trött tröstande lade en arm om halsen och sa:
– Du kan alltid tänka på Sverige!
Och sjuttonåringen som i högstadiet valde att berätta om sin syster på sitt engelska redovisningsarbete. Han som 14 år gammal stod framför sina klasskamrater och sade:
– My sister is a miracle.
Tack ni fyra fina, fina syskon som fick oss att med tårar i ögonen inse att det nog kommer gå vägen för syskonen till våra speciella barn också.
Masarinmamman 
Mamma L said,
4 augusti, 2010 @ 11:03 e m
Precis detta behövde jag läsa nu. Tack!
I våras var Spiggens bästa kompis Snorpan. Nu är det Tuva och Hugo och då hänger Snorpan inte med i tempot längre, så är det bara. Men hon misströstar inte, det är bara jag som gör det, för Snorpan har en grundmurad självkänsla och kan leka och fantisera själv i timmar, och näst efter Tuva och Hugo är Snorpan fortfarande allra roligast att leka med.
Vibeke said,
5 augusti, 2010 @ 6:24 f m
Underbart :-) så fint. Blir så rörd av att läsa det du skriver, en liten glädje tår glider sakta ner för kinden.
Lena said,
5 augusti, 2010 @ 4:12 e m
Härligt blogginlägg!
Agnes älskar Linnéa otroligt mycket och lär sina klasskompisar tecken och försöker på sitt vis förklara varför Linnéa är och gör saker lite annorlunda.
Just nu ska Agnes blir resurs eller logoped när hon blir stor så hon kan jobba med barn som har Downs syndrom.
/Lena
Anna said,
5 augusti, 2010 @ 5:44 e m
Denna finfina brorsan,jag blev helt tårögd när han tokkramade henne efter discouppvisningen och sa: shit ,va grym du e syrran!! Mmmm…..
Ulla said,
7 augusti, 2010 @ 3:37 e m
Vad härligt att få höra. Mina tjejer är inte de godaste vännerna härhemma, men när det verkligen gäller så försvarar de L jämt.
Heléne said,
10 augusti, 2010 @ 3:49 e m
Åh va fint. Så väldigt vackert.
Helena said,
12 augusti, 2010 @ 8:06 e m
Härligt att ha dig tillbaka igen! Vi fick möta samma fina syskon som ni veckan innnan er. Det blev en stark upplevelse för många av oss. Väldigt trevligt att göra bekantskap med era vänner – lilla O och hans familj. Ibland klickar det bara. Mamma M har förresten lovat att sammanföra oss snart. Det ser vi fram emot….
Christina said,
14 augusti, 2010 @ 9:17 f m
Du skriver fantastiskt! Tack för att jag får läsa! Kraaaam
Ann-Briitt said,
14 augusti, 2010 @ 11:13 e m
Hej.
Syskon är underbara.Fastän om de kivas.Vår då 17-åring blev så frustrerad på en lektion de hade om just utvecklingstörning ,han reste sig upp och stod inför klassen och berättade för sina klasskompisar om vad Down Syndrom är, slutklämmen var ,jag undrar vem som är smart inte är det vi sk normalstörda.
Läraren hade applåderat när han var klar,den läraren hade jobbat i 15 år med utvecklingsstörda.Han hade klappat vår son på axeln och sagt ,din syster ska vara glad att hon har dig.
jenny said,
3 september, 2010 @ 3:31 e m
My sister is a miracle. Det är så vackert. Jag sitter här med tårar i ögonen. Hoppas mina två storebröder ser det så. Jag hoppas det och tror lite grand.
Kram Jenny. Sluta aldrig skriva. Allt blir så fint.
Masarinmamman: Kram till dig.
Svante said,
21 december, 2010 @ 8:34 f m
Du skriver så bra Amalia. Jag blir så sjukt rörd när jag läser,
Ni e bäst
Svante å harry