The chosen ones?

Never doubt that your life is important, säger Bill Porter. Halkade in på en tv-film om denna envetna man, ömsint porträtterat av favoriten William H Macy. Bill Porter är en man som inte låtit sitt handikapp styra över de begränsningar som samhället såg att han hade. Där fanns också föräldrarna som gett honom självkänsla och modet att tro på sig själv.

Givetvis tänkte jag på Masarin. Och det ansvar som M och jag har att ingjuta samma självkänsla hos honom. Efter filmen borstade jag tänderna och såg knappt min egen spegelbild för alla tårar. Har vi den styrka som Bill Porters föräldrar hade? Kan vi ge Masarin de verktyg han behöver för att hantera omvärlden? Are we – really – the chosen ones?

6 svar so far »

  1. 1

    Imsa said,

    Utan tvekan är ni de allra bästa som finns för Masarin! Fast jag inte känner dig eller din man IRL, är jag helt övertygad om att ni verkligen är ”the chosen ones”.

    Bara det att man är medveten om sin egen svaghet som människa gör att man försöker lite extra, just för att ert barn ska få de bästa förutsättningar som finns.

    Sen tror jag att vi lever i en ”guldgeneration” när det gäller barn med särskilda behov, den trångsyntheten som funnits tidigare verkar försvinna mer och mer och en större förståelse för våra fantastiska barn visar sig hela tiden.

    Varma kramar,
    Imsa

  2. 2

    Camilla said,

    Ja, gud så jag tvivlar ibland, på min förmåga att hjälpa vårt lilla troll att bli en trygg och självständig vuxen. I en värld som kanske inte alltid är så öppen och välkomnande. Det är i de stunderna det nästan känns övermäktigt.

    Av det jag sett (läst) hittills tror jag dock att ni är as good as they come. Really.

  3. 3

    JP said,

    Det är få saker jag är så övertygad om än att ni är världsbäst för sötaste goaste Masarinen och att han aldrig kunnat få en bättre familj och hem. Ni är den i särklass bästa kombinationen för Masarinen och ni ger honom så otroligt mycket kärlek och tror på honom så hans självkänsla kommer bara växa allt starkare med tiden.

    Längtar efter att se er! Vilken underbar bild på grabbarna. Man blir ju alldeles salig.

    puss och kram!

  4. 4

    Heléne said,

    Jag har läst din blogg regelbundet sedan jag fick min dotter i mars 2008.
    Tack för allt du delar!
    Det var din blogg jag läste de långa nätterna när oron höll på att kväva mig.
    Jag tror du känner igen dig i mina känslor:
    http://www.pasda.blogspot.com/

    Och jag hoppas att jag kommer ut på andra sidan, där det är lite ljusare, så småningom.

  5. 6

    Cecilia said,

    Precis så där kände jag också när jag såg Bill Porter-filmen. ”Gud, klarar vi verkligen det här, kan jag verkligen ingjuta samma självkänsla i Anton (vår egen masarinkille) som Bills föräldrar gjorde i honom??!!” Men som Imsa så klokt säger här uppe, själva medvetenheten gör att man försöker lite extra, sen om det räcker är ju omöjligt att säga. Jag tror faktiskt att det gör det. Anton blir 4 år i oktober och han har en storebror på sju och en lillasyster på två år. Man kan inte göra annat än sitt bästa, men ibland slår ångesten klorna i en, fast det gäller ju de andra barnen också tycker jag… Sjukdomar som slår blint, olyckor, jaa, listan kan göras lång när det gäller ångest… En riktig depparjeppe som Skalman säger verkar jag vara, men så är det inte – bara vid tvåtiden på natten så där, när alla världsproblemen ska lösas.

    Läser din blogg lite sporadiskt – Antons logoped tipsade mig om den – och du är bara SÅÅÅ bra!!! Att du är den bästa mamma som Masarin och Bombadill kan ha, det är helt säkert!


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s