I fablernas värld

Valet av skönlitteratur har det senaste året delvis skett slumpmässigt (har du läst länge på Masarinmamman minns du kanske att det var för ungefär ett år sedan som min läslust kom tillbaka). Först bestämde jag mig för att plöja ett gäng nobelpristagare i litteratur. Därefter hakade jag på en pocketbokklubb av kedjebrevskaraktär. Dessa väldigt olika läsprojekt har gjort att jag läst ganska många böcker utanför mina vanliga urvalskriterier (som nog annars skulle kunna sammanfattas som svensk samtid).

Två av böckerna har haft med personer med downs syndrom. I den ena (nobelpristagarens) beskrivs masarinbarnet som något skamfyllt, något att gömma undan, någon svår att älska (det blir lite bättre i slutet). I den andra (pocketbokklubbens) som något lallande, något dreglande, någon som inte går att kommunicera med (även här finns dock en något ljusare bild mot slutet).

För mig har bägge romanerna väckt många tankar. Varför beskrivs människor med downs syndrom på det här sättet? Varför har jag nästan i panik smällt igen böckerna (men sedan öppnat dem igen)? Är det för att det blivit som en påminnelse om hur omvärlden faktiskt ser på människor som Masarin och hans vänner?

Tur att det då ibland ges tillfälle att få gåshud. Tack Abbes pappa.

6 svar so far »

  1. 1

    Imsa said,

    Slog häromdagen igen en bok om en pojke med Downs, ingen roman, utan en bok som hans mamma skrivit. Den började med hur hon beskriver hur hon tvingade honom gå växelvis i en trappa, gjorde han fel fick han gå om hela trappan. Inte bara en gång utan varje gång han gick i en trappa (hela hans liv?) Sen fortsatte hon med att beskriva tungoperation, nåt som tydligen gjort henne glad att han har en mindre tunga. AAARGHH, jag blev så arg och slog igen boken direkt. Ville inte veta vad mer för hemskt hon utsatt sin son för.

    Kram Imsa

    Masarinmamman: Jag tror jag måste lägga mig ner på golvet och djupandas… My god!

  2. 2

    Ulla said,

    Jag får också perioder när jag läser som en tok. Men den sista perioden har faktiskt varat i 10 år nu, alltså sen L var drygt 1 år gammal. Jag har också läst nobelpristagarens bok och det gjorde ont i hela mig. Jag håller med om att det är en mycket trist beskrivning av våra älskade ungar. Desto gladare blir jag då av kommentarer av människor som tidigare haft dessa fördomar och som efter att ha träffar L, blir glatt överaskade att hon är ju som vilken unge som helst, ja nästan iaf.

  3. 3

    Fördommar finns det allt för gott om i denna värld. Men ditt fina sätt att berätta om Masarin och din familj gör att fördommar för Masariner minskar. Det är jag helt säker på!

  4. 4

    Abbes pappa said,

    Vassego!

    Det är allt en bit kvar att gå på fördomarnas stig innan vi är framme. Faktum är att den spanska byrån som gjorde filmen ju också gick in i projektet med en rätt taskig syn på Masariner enligt min mening, och vill man skulle man kunna kritisera dem för det.

    Men deras fördomar kom på skam och de utnyttjade den nya kunskapen på ett fantastiskt sätt. Genom att bygga en kampanjsajt kring arbetet med filmen och därmed få massor av gratis PR, nådde de en bred publik. Smart.

    Det kanske rent av var nödvändigt att börja där de flesta människor står (i fördomslandet), ta dem i handen leda dem rätt, för att det ska funka. Att tro att folk är upplysta fungerar sannolikt inte.

    Men jag säger som Linda. Det behövs fler Masarinmammor.

  5. 5

    Jag måste säga några ord till om fördomar. På mina barns förra dagis finns det en kille som inte är som alla andra. Min son lekte gärna med honom. I början tyckte jag att det var jobbigt. Jag var rädd för att min son inte skulle få ”normala vänner”. Att han skulle bli retad av andra barn. Fördomsfullt. Ja.

    Men hans föräldrar har varit fantastiska. Upplyst och informerat. De har gett av sig själva och av sitt liv, precis som du gör Massarinmamman. Och nu när jag känner dem och alla deras barn, så är det med stor sorg och saknad som jag nu flyttar mina barn till annat dagis (flyttat till annan ort). Jag tycker det är så tråkigt att min son inte kommer att växa upp och leka med deras son.

    Det jag vill säga är att just genom att dela med sig av vardagen och av livet gör att fördomar minskar. Det är jag helt övertygad om! Jag tror också att olikheterna hos oss alla berikar livet enormt.

  6. 6

    Imsa said,

    Hej igen!

    Tvingade mig att läsa igenom boken (häftet) jag skrev om tidigare. Det blev väl inte så mycket värre rent fysiskt men känslomässigt beskrev hon sin son som någon som måste tränas, tränas och åter tränas. Inte som ett älskat barn, som man oavsett brister accepterar och älskar, utan som en person som måste anpassas till det normala.

    Jag har så svårt att förstå det, när jag bara känner ren kärlek för min son oavsett vilka svårigheter han har. Att få krama om honom och snusa på hans huvud och känna kärleken strömma rakt in i hjärtat räcker för mig.


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s