Split vision

Masarin tar vårt hem i besittning. Han upptäcker, utforskar och inspekterar. Ingenting undgår längre hans blick och för varje dag flyttas allt fler föremål högre upp och längre bort från hans nyfikna små händer. Han är ruskigt söt och skrattar högt åt sin egen upptäckarglädje. Lika hemtamt rör han sig bland våra vänner och familjer. Han känns så självklar – och naturlig – som vår yngsta familjemedlem att vi ibland måste förundras över det.

Lika förundrade blir vi över hur vår syn på honom förändras när han träffar människor han inte känner. Hur han liksom förändras och genast blir så mycket mer…  Downig? Och jag märker hur klumpigt allt låter när jag ska berätta om honom. Det är som om jag berättar om någon annan. Någon som jag inte riktigt känner.

Naturligtvis är det inte Masarin som förändras. Det är vi och de glasögon vi då sätter på oss. De där som vi tror att andra – som inte känner honom – ser honom med. Det är så dumt att man skäms och bara vill dra en möglig filt över huvudet.

7 svar so far »

  1. 1

    Lisa said,

    Hej!
    Men du ska veta att din blogg har fått mig att sätta på mig andra glasögon när jag träffar masarinbarn och deras föräldrar. Tack!

  2. 2

    Therese Hamberg said,

    Hej!

    Masarin är grymt duktig! Han for fram som ett litet yrväder på Tittut i måndags. Jag var så imponerad! I mina glasögon är han en superduper Masarin! Jag förstår vad du menar ändå…

    Hoppas du kommer med nästa gång!

    Kram Therese

  3. 3

    Anna said,

    Ännu jävligare mår man när man märker att man inte står upp för sitt barn utan bara blir ett fegt orkeslöst mähä. Som igår: jag mötte en gammal bekant, berättade att jag fått barn men inte att lilla H har downs. sa dock att det varit jobbigt för att lillkillen opererat hjärtat och att vi varit grymt mycket på sjukhus. Varpå min bekant säger att: ”åh, fan vad hemskt, men alltså, det är ju helt otroligt att alla ens kompisar ändå får vanliga friska barn. man skulle ju kunna få ett jävla mongo-barn”.

    Och vad gör jag? Berättar att H är ett ”mongo” men att han inte är ett dugg jävlig utan helt fantastisk? Nä, fega, trötta jag blir lite tårögd, nickar stelt och går därifrån efter att ha utbytt artiga hej-då-fraser.

    Fan alltså. Det största jävla mongot igår var ju jag.

    Masarinmamman: Nej det var inte du Anna. Det var den totalt okänsliga och omedmänskliga personen som du träffade. Jag måste säga att jag hoppas att hon får grym ångest i sitt hjärta när det går upp för henne vad hon egentligen sade till dig. Längtar efter dig och lille H.

  4. 4

    Lisa said,

    När folk säger alldeles för dumma grejer blir man svarslös.
    Och vad är ett vanligt friskt barn! VA?
    Jag har en son som sticker ut rätt bra i mängden. Han är lillgammal, gillar skådespel (lajv är drömmen…) medan fotboll och skateboard är halvkul. Han är på tok för entusiastisk och inte alls så reserverat cool som man ska vara. Han kan bara inte vara så som man ska vara för att vara cool unge i svenskt mellanstadium. Och jag skäms över honom ibland. Det hände att jag önskar att han kunde bete sig som de coola killarna i hans klass gör. (Fast egentligen tycker jag att de är rätt trista.)
    Hur ska vi kunna lära oss och våra barn att mångfald (detta slitna ord) gör oss lyckligare. Hur ska vi lära att det är skönt och befriande att tillåta andra att vara på sitt sätt. För då kan vi själva bli dem vi är.

  5. 5

    Anna & Alice said,

    Här har du, som vanligt, satt spiken mitt i prick.
    Hemma kan man inte se annat än den perfekta, underbara och upptäcktlystna lilla tjej hon är – och då man ser henne bland andra förändras allt och man är så fundersam på hur de ser henne…

    Egentligen.. kan de se något annat än vad vi ser…??! :-)

    Stor kram till er, och alla andra som läser din fantastiska blogg!

  6. 6

    Grodansmamma said,

    Visst är det så! Nyss hemkommen från fjällen kom jag på mig själv i pulkabacken att undra om mamman som frågade hur gammal grodan var, såg/undrade/trodde att hon var en liten downsessa. Skulle jag säga något eller ej? Bestämde mig för ej, hon är ju bara vår groda. Men att jag överhuvudtaget funderar över om jag ska säga något eller ej stör mig! För vad spelar det för roll i pulkabacken? Kram från Anna

  7. 7

    cruella said,

    Hej Masarinmamman, hittade hit efter tips från maken som jobbade på ditt gamla ställe i forntiden (du får fråga per e-post om du undrar:-)

    Jag vill bara tacka för fantastisk läsning om en speciell pojke!

    Till Anna: Det största mongot var väl ändå bekanten (fd?). Usch. Det måste vara skönt att gå genom livet fullkomligt tankebefriad och hänsynslös. Men gräsligt för omgivningen.

    Masarinmamman: Tack för dina fina ord. Jag blir glad att du hittat hit! Funderar lite på forntiden, ska fundera lite till så kanske jag kommer på det :-)


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s