Den siste masarinen?

Det finns en tanke som vägrar släppa taget.

Varför trodde jag att det värsta som kunde hända vore att få ett barn med downs syndrom? Jag som inte ens känner någon familj som har ett masarinbarn. Jag som knappt sett masariner. Jag som knappt visste vad downs syndrom var för någonting.

Tanken som inte släpper hänger samman med den debatt om fosterdiagnostik som idag finns i samhället. KUB & NUPP-tester erbjuds på bred front och efterfrågan är stor. Individens fria val och fri abort är en självklarhet för mig. Men vilka krafter ligger bakom att testerna ska vara tillgängliga för alla? Är det de läkare som utvecklade testerna? Är det samhället som tycker att masariner lever för länge och därmed kostar för mycket? Är det vår jakt efter det perfekta livet?

Tanken släpper inte. Jag blir mer och mer övertygad om att min rädsla för det värsta som skulle kunna hända beror på att de här testerna finns och hur de presenteras. Syftet är nämligen glasklart. Vi behöver inga masariner.

– – – –

Det finns en kvinna som heter Jessica Steje. Hennes debattartikel uttrycker allt jag skulle vilja säga (länken tyvärr bortplockad från BTs webbplats).

Hanne Kjöller kompletterar klokt.

4 svar so far »

  1. 1

    Johan L said,

    På P1s program ”studio ett” var det ett inslag för någon vecka sedan om just dettta och vad det innebär i förlängningen.
    Det debaterades bla. om varför just Downs syndrom har fått stå i fokus för dessa tester men även tankar om bredare tester nämndes.
    Men just det faktum att man i större grad kan välja bort barn med Downs syndrom och kanske att det uppfattas som ”det rätta valet att göra” är mycket skrämmande.
    /j

    Masarinmamman: Jag hörde också det inslaget på Studio Ett. Det sändes den 16 augusti och går via arkivet att lyssna på i 30 dagar.

  2. 2

    Jenny said,

    Två dagar över tiden nu, väntar fortfarande på att min bebis ska släppa taget om alla dumle-kolor, toscakakor (! som en gammal mormor) och äppelpajer jag plötsligt slänger ner till den… :)

    Jag har läst Jessicas krönika två gånger. Den är fantastisk och den är sann. Och jag grät när jag läste om val och hur hon tror på val, men att hon också tror att ”barnen väljer sina föräldrar” och inte tvärtom.

    Och jag, som är den mest hypokondriska människa jag känner, skäms lite över min skräck att få ett barn som ”inte är helt friskt”. Det Jessica skriver är dock så sant. Man väljer ju inte, oavsett om barnet är friskt eller inte så väljer man ju inte.

    Samtidigt tycker jag att jag har lite rätt till att vara rädd, visst måste jag väl få vara rädd – både för bebisen och för vad ett ”inte helt friskt” barn skulle förändra i livet?

    Men att vara rädd, och att inte kunna hantera det – är två olika saker. För rädd är jag. Men hantera det, det kommer jag att kunna. Och vet du vad? Det har Masarinen lärt mig.

    Masarinmamman: Kära J, du ska inte skämmas. Att känna oro för sitt ofödda barn är en del av livet (och sedan kan du kanske ana att den oron tyvärr inte släpper när bebisen väl är ute, den byter bara skepnad, men det kan vi prata om senare). Masarinen har fått mig, dig och kanske andra att fundera lite mer kring den där rädslan. Masarin kanske har sparat in många dyra terapitimmar på kuppen… Jag ser fram emot att snusa på din bebis alldeles alldeles snart – och vet du vad? Den kommer vara norra Europas vackraste!

  3. 3

    MsGarbo said,

    Hej, jag sitter och läser igenom din blogg om Masarin och om er resa tillsammans med honom.

    Jag vill bara berätta att … ja, jag planerade att göra KUB/NUPP-test, men blev avrådd. Istället fick jag en remiss till fosterdiagnostiken på Huddinge. ”Ett KUB/NUPP berättar inget som vi inte redan vet” sa läkaren där. Jag har nämligen en genetisk ”felställning” som kallas Robertsons Translokation. ”Risken” för downs syndrom mäts inte i promille utan i procent.
    I vecka 11 erbjöds jag ett moderkaksprov och ja, det lät som en bra sak att göra. Oavsett resultatet är det bra att VETA, att hinna förbereda sig och läsa på.

    För en sak visste jag redan: Det här barnet har jag längtat efter i tio år. I tio år har jag önskat mig ett barn och skulle det barnet vara ett masarinbarn så är det bara ett lite annorlunda barn, men fortfarande ett mycket mycket älskat och efterlängtat barn.

    Jag kunde inte alls ens TÄNKA mig en abort.

    När resultatet från provet kom blev jag nästan förvånad.
    Jag var så inställd på att det faktiskt VAR ett litet masarinbarn att jag nästan nästan kände mig lite lurad. Min lilla Skorv är frisk, fullt frisk. I alla fall gällande Downs syndrom. Ett par veckor senare har man tittat på ALLA gener och inga fel finns någonstans.
    Så märkligt…

    Snart kommer min lilla Skorv att födas, i syréntid, och jag väntar otåligt för att få se vad det är för ett barn.

    Masarinmamman: Vilken fantastisk berättelse! Jag sitter här och blir alldeles tårögd. Och grattis till ditt efterlängtade barn! Lilla Skorv har redan fått den mest kärleksfulla start som man någonsin kan önska ett barn. Lycka till – snart, snart får du snusa på den ljuvligaste av dofter…

  4. 4

    MsGarbo said,

    Jag är så nyfiken på vad det blir för ett barn. Inte nödvändigtvis om det är en flicka eller pojke, det spelar som ingen roll, men… Blir det den sortens barn som sitter, fascinerad, och tittar på en myrstack, eller blir det den sortens barn som klättrar i träd och bygger kojor?
    Nu är det inte så lång tid kvar tills h*n kommer. Det är nästan LÄSKIGT nära till början-av-juni…


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s