När det stora vemodet rullar in

Varje år vid den här tiden är Stockholm full av tutande lastbilar. De nybakade studenterna är så glada, man kan faktiskt inte låta bli att vinka åt dem. Deras glädje är liksom för STOR för att man ska orka bli sur trots att de väsnas och korkar igen trafiken. Det är dessutom lätt att minnas hur glad jag själv var den tiden.

Samtidigt, varje år blir jag också vemodig av att se dem. För det är samtidigt en påminnelse om den tid då hela livet låg framför en, alla möjligheter fanns, alla dörrar var öppna. En tid när jag inte visste att vissa saker i livet väljer man inte, de bara händer.

I år kändes det kanske lite extra. Först denna spontana glädje med alla dessa glada studenter. Sedan det stora vemodet när jag tänkte på masarinen. Kommer han någonsin att stå på ett flak tillsammans med sina studentkompisar? Det kändes plötsligt för stort och för svårt att tänka på. På kvällen blev jag bara så otroligt ledsen när storebror trasslade vid läggningen.

Vemodet satt kvar hela helgen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s