Draghararna

Mammalediga vännerna har varit helt otroliga. Om inte de funnits hade jag nog fortfarande suttit i soffan i min rutiga pyjamas med masarinen i knät.

Jag kan inte minnas att jag själv lyfte luren en enda gång för att ringa till någon. Men vännerna blev mina dragharar.

De ringde. Först kom de hem, med mat och tjocka glada bebisar på armen. Sedan lockade de in mig till stan. Jag behövde aldrig göra någonting annat än att infinna mig på en plats vid en tidpunkt. Det var svårt nog. Jag minns att jag vid något tillfälle sa att jag aldrig varit så trött i hela mitt liv. Så var det. Jag var så trött att jag inte kunde se nästa steg.

Tack U för promenader runt Söder. Tack J för alla hjärtansluncher och goda kaffelattes i ditt kök. Tack V för varma soppor och lånekläder till masarinen. Tack för alla tårar tillsammans i början. Jag vet inte riktigt när det vände. Men vände det gjorde det. Tack och lov för draghararna.

2 svar so far »

  1. 1

    Lena said,

    Laser din blog igen och far inblick i hur det ar pa er sida. Kanner mig valdigt langt borta och ser fram emot att dra hare i sommar nar det behovs, men far en kansla av att ni till och med kommer ringa da och da.

  2. 2

    Matilda said,

    Jag blir glad när jag läser att du har dragharar. Som nära anhörig så är man inte en draghare tror jag utan mer en som ringer på alla omöjliga och möjliga tider. Goa lilla masarinen, jag saknar dig


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s