Feeling down

Stundtals var vi helt fixerade vid masarinens utseende. ”Nej, nu ser han väldigt downig ut.” ”Nu tycker jag han ser helt normal ut.” ”Nej, nu gjorde han en väldigt downig min.” Så där höll vi på.

Precis som vi gjort med storebror letade vi nog efter likheterna mellan oss och lillebror. Men Masarin gjorde hela den processen annorlunda. Kunde man säga att han har min mun? Eller Ms panna? Det enda jag helt säkert kunde se var att när Masarin sov så var han väldigt lik Bombadillen när han var liten bebis.

Det syns väldigt lite när han sover. Då måste jag titta ännu mer på honom för att förstå att när han vaknar så kommer han fortfarande ha downs syndrom. Det är liksom som om jag försöker känna in hans utseende för att verkligen verkligen inse att masarinen är en Masarin och ingenting annat.

1 Response so far »

  1. 1

    Märtagreta said,

    Vill bara säga att du skriver så fint om din familj, det blir alldeles stilla inom mig när jag läser dina inlägg och genast tycker jag så mycket om dig och Masarin. Jag har en kusin med Downs syndrom, men har ingen kontakt med min faster och hennes barn längre. Som barn hade jag det och jag tyckte så mycket om Patrik som han hette. Han gav alltid de hårdaste kramar och så hade han hittat på ett vackert teckenspråk som var hur enkelt som helst för andra barn att förstå, för alla var vi ju barn.
    Kram till er!


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s