Måste alla spela teater?

Innan vi fick Masarin visste jag nog ingenting om downs syndrom. Men det första som kom upp i mitt huvud var att jaha nu ska han tvingas hålla på med teater och vara med i någon jäkla musikal. Det hade jag ju sett på tv. Eller inte, för jag brukade nog inte se de programmen.

Jag frågade nästan ilsket vår kurator C om det var så det skulle bli, att masarinen nu var dömd till att hålla på med teater. Hon har nog hört det mesta, men just den här vinklingen verkade ny för henne. M flikade in att, men du har ju själv spelat teater så det vore väl toppen om Masarin också skulle göra det. Själv fick jag panik bara av tanken.

Det var nog för att jag mest sett vuxna med downs syndrom. Konstiga öron visste jag att de ofta hade. Och glasögon. Knepiga munnar. Och så de sneda ögonen såklart. Och vår lilla bebis hade vare sig glasögon eller konstiga öron. Han hade lite sneda ögon men annars var det omöjligt att förknippa denna lilla mjuka varelse med en teaterdokumentär i TV.

Några veckor senare träffade vi C igen. Hon berättade att hon sett just en sådan dokumentär på tv och att hon då tänkt på mig och masarinen. Hennes ögon log när hon sa att hon tänkt att jag nog längre fram själv skulle vara med i ett sådant projekt tillsammans med Masarin. Jag vet inte om C får rätt, men hon satte nog fingret rätt på. Fördomar handlar ju ofta om det man vet minst om och själv är rädd för.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s