Bland tomater och baguetter

Då, i början, var det svåraste nästan att gå på ICA. Att handla är en sådan vardaglig händelse. Man känner på tomaterna, känns de lagom mogna i handen? Man kanske strosar lite, funderar på om man ska unna sig lite druvor från Italien. Även vi var ju tvungna att fortsätta handla. Det var tur att M var med så att det blev lite handlat, jag fumlade mest runt. Och det enda jag såg därinne var andra nyfödda bebisar.

Jag vet inte varför det var så svårt just när vi var bland tomater och baguetter. Kanske var det det där vänliga ömsesidiga nickandet som föräldrar till nyfödda bebisar ägnar sig åt. Mina ögon tårades ständigt och jag var tvungen att ducka bland brödkorgarna.  Även om det i vår vagn låg världens finaste masarin så kände jag så ofta där att jag önskat att jag också hade haft det som de. Att vi också skulle vara en vanlig, vänligt nickande tomatfamilj och inte en liten tårögd masarinfamilj.

1 Response so far »

  1. 1

    Pålle said,

    Livet är konstigt. Man vet inte alltid varför man reagerar som man gör. Men ett som är säkert är att man aldrig vet vad som komma skall. Att man inte längre är en ”vänligt nickande tomatfamilj” betyder inte att ”en liten tårögd masarinfamilj” är sämre.


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s