Du kanske undrar hur det går med kostcirkeln?

Jag kan i alla fall säga så här. Det går åt ganska många paket med delikatessbröd hemma hos oss.

Det sägs att trollen spricker när de släpps ut i dagsljuset. Och tankar som känns svåra och tunga här känns lika ofta lätta och enkla som här.

De är bröder med hår som borde klippas. Den ena med lite prickigare kinder. Den andra med ett stormigt känsloliv. Men båda vet att uppskatta en god välling i favoritfåtöljen.

Jag tänker på Bombadill. Kanske inte hur det ska bli när han för första gången kommer slås av insikten av att ha en annorlunda bror. Eller när någon annan för första gången påpekar det för honom. De tillfällena hoppas jag att vi finns där och kan lotsa bland skären. Det som känns svårare är det som kanske kommer längre fram. Exakt vad det är har jag svårt att formulera. Men fick ett fint mail från en person jag respekterar mycket som kanske snuddar vid detta (hon har gett mig tillstånd att återge några av hennes tankar):

Det finns inte plats för alla och det kan vara en oerhört smärtsam insikt och ett tungt ansvar för ett syskon – som i jämförelse fått allt den andra inte fick. Möjligheter. Förutsättningar. Vänner. Jobb. Liv. Egen familj. På sätt och vis är jag kanske lite av en Bombadill.

Jag grät när jag läste det hon skrev. Men eftersom hon är full av klokskaper och tröst så fick jag också de här tröstande orden till svar:

Jag tror att det du/ni ger honom – en kärleksfull grund – räcker fint. Det kommer att ge honom den styrka han behöver för att bli en hel liten kille, som sen blir en hel liten man, oavsett hur många syskon han har.

Och kanske är det bara denna mörka november som gör det? Månaden som är svår att älska, månaden då mörkret faller och det är långt till ljuset. En månad som gjord för lite svårare tankar.

Tänk att vi fick ett barn som många skulle välja bort. Av skäl som kanske handlar om att detta barn är för annorlunda. För osjälvständigt. För ointelligent. För krävande.

De som väljer bort detta får heller aldrig ett telefonsamtal från en sjukgymnast som jublar över jämfotahopp och löpsteg. De får heller inte veta om en förskolelärare som ligger i sängen om kvällarna och tränar tecken. Eller att detta annorlunda barn på ett alldeles självklart sätt passar in i det pussel som livet består av.

Vi tycker du vilar så fint här på Skogskyrkogården. Här finns en liten bänk också man kan sitta på en stund om man vill. Lyfter man blicken ser man upp på Almhöjden. En fin plats att vara på. Skymningen faller och snart är ljusen allt man ser. Vi klappar på stenen och saknar dig oerhört mycket.

Efter en lång period av hård arbetsbelastning och med en man som nyligen opererat ryggen såg vi fram emot en skön långhelg tillsammans. Idag fanns tusen möjligheter, kanske en utflykt till skogen, till ett museum, fika på något mysigt ställe?

Det havererade redan halv sex när Bombadill vaknade och väckte hela huset genom sin önskan att spela Lego Batman. Det blev ett tydligt nej, både med tanken på tidpunkten på dygnet och med det faktum att fredagar inte är speldagar hemma hos oss. Klockan nio var alla i huset sura som citroner och nu ligger M bakom stängd dörr, Masarin i sin säng och Bombadill har efter 18 utbrott parkerat sig framför tv:n.

Ute skiner solen men jag ber att få citera min väluppfostrade äldste son:

- Vem bryr sig?

Idag var vi på ögonsjukhuset för att kontrollera Masarins ögon och syn. Ortoptisten var en man med stort tålamod. Det visade sig behövas eftersom Masarin var synnerligen ointresserad av att låta sig undersökas.

I slutet av undersökningen tog ortoptisten fram en stor tavla med en massa symboler. Där fanns hästar och båtar, bilar och stjärnor, ja helt enkelt symboler som Masarin kan tecknen för. Men för varje symbol som den tålmodige ortoptisten pekade på fick han bara ett svar.

- Glass!

Och så var det med det. Vi får komma tillbaka i augusti.

Jag tycker så mycket om er alla som hälsar på här! Era kommentarer ger liv och blod till bloggen. Även ni som inte kommenterar syns i statistiken och ni är en hyfsat stor skara numera. Det är fantastiskt att ni kommer hit och vill dela mina tankar. Min önskan att besvara varje kommentar hinns oftast inte med, men jag läser allt! Och det är lika roligt att hälsa på hos er som lämnar spår hos mig också.

Och är det så att ni sitter hemma en fredagskväll och har det lite småtråkigt kan ni alltid läsa det här inlägget som jag skrev i början av 2008. Till och med jag skrattar när jag läser det för jag fattar fortfarande inte hur M egentligen tänkte.

I veckan fick barnen i klassen låna sina första böcker i skolbiblioteket. Bombadill valde Harry Potter och Fången från Azkaban.

Jag frågade honom ikväll om valet av bok. Att boken saknade bilder visade sig vara helt ovidkommande.

- Jag har läst den tre gånger redan!

- Hur menar du, har du lärt dig läsa nu?

- Nej mamma. Men jag läser den i mina tankar.

På Bombadills skola finns en fantastiskt borg fylld med klätterredskap, rutschkanor och som synes romerska ringar. Masarin blir helt vild när vi går förbi den där borgen (vilket sker ungefär varje dag) och det är ringarna som lockar.

Och eftersom skolan ligger på vår gata så passade vi igår på att träna lite inför OS. Glädjen är som man brukar säga, smittande.