Tänk att vi fick ett barn som många skulle välja bort. Av skäl som kanske handlar om att detta barn är för annorlunda. För osjälvständigt. För ointelligent. För krävande.

De som väljer bort detta får heller aldrig ett telefonsamtal från en sjukgymnast som jublar över jämfotahopp och löpsteg. De får heller inte veta om en förskolelärare som ligger i sängen om kvällarna och tränar tecken. Eller att detta annorlunda barn på ett alldeles självklart sätt passar in i det pussel som livet består av.

Vi tycker du vilar så fint här på Skogskyrkogården. Här finns en liten bänk också man kan sitta på en stund om man vill. Lyfter man blicken ser man upp på Almhöjden. En fin plats att vara på. Skymningen faller och snart är ljusen allt man ser. Vi klappar på stenen och saknar dig oerhört mycket.

Efter en lång period av hård arbetsbelastning och med en man som nyligen opererat ryggen såg vi fram emot en skön långhelg tillsammans. Idag fanns tusen möjligheter, kanske en utflykt till skogen, till ett museum, fika på något mysigt ställe?

Det havererade redan halv sex när Bombadill vaknade och väckte hela huset genom sin önskan att spela Lego Batman. Det blev ett tydligt nej, både med tanken på tidpunkten på dygnet och med det faktum att fredagar inte är speldagar hemma hos oss. Klockan nio var alla i huset sura som citroner och nu ligger M bakom stängd dörr, Masarin i sin säng och Bombadill har efter 18 utbrott parkerat sig framför tv:n.

Ute skiner solen men jag ber att få citera min väluppfostrade äldste son:

- Vem bryr sig?

Idag var vi på ögonsjukhuset för att kontrollera Masarins ögon och syn. Ortoptisten var en man med stort tålamod. Det visade sig behövas eftersom Masarin var synnerligen ointresserad av att låta sig undersökas.

I slutet av undersökningen tog ortoptisten fram en stor tavla med en massa symboler. Där fanns hästar och båtar, bilar och stjärnor, ja helt enkelt symboler som Masarin kan tecknen för. Men för varje symbol som den tålmodige ortoptisten pekade på fick han bara ett svar.

- Glass!

Och så var det med det. Vi får komma tillbaka i augusti.

Jag tycker så mycket om er alla som hälsar på här! Era kommentarer ger liv och blod till bloggen. Även ni som inte kommenterar syns i statistiken och ni är en hyfsat stor skara numera. Det är fantastiskt att ni kommer hit och vill dela mina tankar. Min önskan att besvara varje kommentar hinns oftast inte med, men jag läser allt! Och det är lika roligt att hälsa på hos er som lämnar spår hos mig också.

Och är det så att ni sitter hemma en fredagskväll och har det lite småtråkigt kan ni alltid läsa det här inlägget som jag skrev i början av 2008. Till och med jag skrattar när jag läser det för jag fattar fortfarande inte hur M egentligen tänkte.

I veckan fick barnen i klassen låna sina första böcker i skolbiblioteket. Bombadill valde Harry Potter och Fången från Azkaban.

Jag frågade honom ikväll om valet av bok. Att boken saknade bilder visade sig vara helt ovidkommande.

- Jag har läst den tre gånger redan!

- Hur menar du, har du lärt dig läsa nu?

- Nej mamma. Men jag läser den i mina tankar.

På Bombadills skola finns en fantastiskt borg fylld med klätterredskap, rutschkanor och som synes romerska ringar. Masarin blir helt vild när vi går förbi den där borgen (vilket sker ungefär varje dag) och det är ringarna som lockar.

Och eftersom skolan ligger på vår gata så passade vi igår på att träna lite inför OS. Glädjen är som man brukar säga, smittande.

Masarin har varit rätt prickig om kinderna en längre tid. Vi har testat olika krämer och hoppats att det värsta skulle lägga sig till själva dagisfotograferingen. Den var i fredags.

I torsdags ramlade han in i en krusbärsbuske. Och ja, det tog i alla fall bort fokus från prickarna.

Ny klass, nya kompisar, nya intressen. Bombadill har särskilt fastnat för två snälla och roliga pojkar som också bor i vårt område. Och de har fört in dansen i hans liv. Och inte vilken dans som helst utan Michaels. Så nu går YouTube varm hemma med Billy Jean, Thriller, Bad och Beat It. Killarna tränar snurrar, moon walks och att knycka med huvudet precis som idolen.

Och härom kvällen hittade jag Michael Jackson fasttejpad bredvid Bombadills garderob. Då förstod jag att det är kärlek på allvar.

Just nu pågår ett försök till stafettväxling hemma. Ni kanske minns att Bobo haft det lite tufft, älskad som han är. Så i samband med vår 40-årsfest så fick Masarin en ny mjuk kompis från givarna av Bobo. Om nätterna samsas nu detta omaka lilla par om utrymmet i sängen.

Men det är ingen lätt match för lilla kanin. Varje morgon hittar vi honom på golvet. I sängen sitter Masarin som sträcker upp den tufsiga jycken mot oss. Och det är inte tal om att kliva upp ur sängen innan vi pussat the buddy och bekräftat att det fortfarande är han som är kungen av gosedjur.