Att Masarin älskar glass är knappast en nyhet. Vi har ägnat mycket tid i mataffären åt att prata om att man måste betala innan man får äta av glassen. Och det tjatande känner väl många föräldrar igen sig i kan jag tänka.

Resultatet av detta är att Masarin har förstått att en del saker måste man helt enkelt betala för. En kväll före jul skulle M in till stan för att bowla med några vänner. För att vinna tid tog han med sig barnen i bilen så att jag kunde möta upp dem på väg från jobbet och ta med dem hem. Han plockade även upp goda vännen Magnus.

Magnus sätter sig i framsätet och vänder sig bak till barnen.

- Tjena Viktor, hur är läget?

- Betala först!

Pasta pomodore i Italien. I knät på mamma Syrén.

Masarin fyllde fem år i går. Så länge har vi alltså haft denna egensinniga lilla människa i våra liv. Det blev pippipaket även i år, för världens starkaste flicka har fortfarande en mycket stor plats i Masarins hjärta.

Just nu pratar han mycket om spöken och monster och att saker är läskiga. ”Faaaaligt mamma Syjen, faaaligt.”

Han har alltså gått från att envist ha kallat mig mamma Martin, till en rätt lång period av ett klassiskt mamma och nu då denna satsning på att förtydliga mitt ursprung genom att kalla mig för mamma Syrén. Det låter fantastiskt roligt.

Vi skrattar åt det, och det är nog det något av det ljuvligaste med darling Masarin, att vi varje dag får skratta åt och med hans finurliga sätt att se på världen.

Masarin spelar för morfar på juldagen

Årets trubadur - Ja det kan ju inte vara någon annan än Masarin själv. Nu på gitarr nummer sex.

Årets skidåkare - Maken som åkte sitt andra Vasalopp, denna gång hela sträckan.

Årets sorg - pappa som gick bort i april. Nu fattas du oss.

Årets semester - Två ljuvligt sköna och goda veckor i Toscana var mer än välbehövligt efter den här våren.

Årets pool - Poolen i det hyrda huset i Toscana där Bombadill lärde sig simma och alla gjorde bomben om dagarna.

Årets renovering - Nu kan vi snart sluta kalla Ljusterö för ett renoveringsobjekt för nu har vi ny fasad och egen sovhytt till mor.

Årets bröllop 1 – Försommarvärme i maj med värmländsk magi när Bibbi & Anders sade ja vid vackra Fryken.

Årets bröllop 2 – Femtiotalsbröllop med sväng när Svante och Johanna i augusti sade ja på Hönö.

Årets fest – När Hollywood flyttade till en scoutstuga i Sollentuna och M äntligen fick äntra röda mattan som Mr Lebowski.

Årets hasp - Med en morgonpigg rymmare i familjen krävdes till slut en hasp på ytterdörren.

Årets löpare - Trots det oerhört långsamma tempot är det en stor sak att masarinmamman börjat springa. I september nästa år springer vi för Masarin och hans vänner.

- – – – -

Tidigare årskrönikor: 2010, 2009, 2008 och 2007

Då i Toscana. Foto: Sara Riegler

Bombadill lärde sig simma i somras. Toscanas varma sol och den ljuvliga poolen i huset vi hyrde tillsammans med delar av Grimskärsgänget blev den katalysator som behövdes. Och det var de andra barnen som tålmodigt fick Bombadill att lita på att armtagen skulle bära honom. Två av dem gick på simhopp så när hösten kom ville även Bombadill börja. Vi har haft ganska sköna lördagsmorgnar i Eriksdalsbadet och på sista träningen för terminen så var det familjehopp för alla barnen, deras föräldrar och syskon.

Redan vid frukosten insåg M att hans badbyxor troligen var kvar ute på Ljusterö. Well, det kunde vi ordna på badet. När vi sedan, lätt försenade sladdade in på parkeringen sade jag till M:

- Du, tänk om det är torrträning först.

Det var det. Så där kom vi, M i nya marinblå tajta speedos och jag i bikini. De andra föräldrarna var naturligtvis iklädda träningskläder. Jag vet inte hur ofta ni gör kullerbyttor, eller går balansgång eller hoppar på en trampolin. Vi gör det inte särskilt ofta och i badkläder kände man sig, ja, man skulle kunna sammanfatta det som att vi kände oss lätt obekväma. Inte Masarin förstås, han älskade torrträningen.

Men vad gör man inte för att få göra en gruppering från svikten eller testa ett bakåtdyk från trean som speedomannen fick göra. Masarin nöjde sig med att iklädd flytväst inspektera spektaklet från bassängkanten.

A guy to run for

Jag är långsam i det mesta jag gör. Och jag har länge tänkt att jag borde börja löpträna jag också. Se om den där andra andningen finns på riktigt. Men löptränat det kan jag nog säga att jag aldrig har gjort faktiskt.

Men jag blev så grymt inspirerad av min goda vän Mia som i september sprang Lidingöloppet för Svenska Downföreningen. På Facebook var vi flera masarinmammor som hejade på Mia och idén uppkom om att springa ett större gäng nästa höst.

Så jag har satt igång. Än så länge kanske det inte riktigt kvalar in som  l ö p t r ä n i n g, det är mer av någon slags långsam jogg med inslag av power walk. Men jag är grymt fokuserad nu. Inte för att jag har en aning om hur jag ska klara att springa en hel mil men min familj uppskattar projektet och levererade grymma löpprylar på min födelsedag. Så andra andningen, here I come!

Jag älskar Mias vision:

Jag tänkte förra året att den här stora folkfesten är ett så bra forum att synas i. Att visa att man kan leva ett vanligt, aktivt liv med Downs syndrom i familjen.

Så vad säger ni mammor – och pappor med för den delen – visst vore det häftigt att springa ett helt gäng nästa år? Mia har tagit på sig att koordinera inför Lidingöloppet, hennes kontaktuppgifter hittar ni via länken ovan.

Och ni. De multnande höstlöven doftar magiskt på stigarna nu.

Kanske är det ett pirr i magen inför den kommande promenaden till skogen, kanske stoltheten av att se sin ryggsäck hänga bredvid alla de andra dagiskompisarnas, kanske bara en känsla av att känna sig stor. För kan man packa och bära sin ryggsäck, ja då är man ju ganska stor ändå.

Min pappa begravdes den 21 april. Det var på skärtorsdagen och det var en varm dag, ovanligt varm för årstiden. Vi sjöng de psalmer han hade valt och lyssnade till musik han också hade önskat. Amazing grace på trumpet och sedan den sprödaste jazz. Annars visste vi inte mycket om hur han ville ha det. För det orkade han nog bara inte med att tänka på.

Han var så sjuk min pappa, men om döden orkade han inte tala. Han hade en kollapsad kropp med ett fullt bevarat intellekt.  Och han var noga med att klä sig ordentligt in i det sista (i byxor vi gav honom i födelsedagspresent i mars, ”på tok för dyra” enligt honom själv). Pappa dog på hospice. Det var en måndag kväll, den 4 april, och mamma, jag och mina systrar var med honom.

Så vad gör sorg med oss människor? Det svetsar samman. Jag har inte på flera år varit så mycket med mina föräldrar och mina systrar som under den här våren. Sorg skapar samhörighet och medkänsla. Vänner och familj ställer upp och ger energi när den egna tar slut.

Jag tänker på pappa varje dag. Varje dag gör han sig påmind som ett blänk i mina ögon. Det är min saknad efter honom. Kanske också en sorg över den ofattbara trötthet som låg över honom det sista året. Fatigue. Ett vackert ord för något så smärtsamt.

Livet, detta märkliga, det fortsätter ändå. För min mamma är det just nu kanske i det djupaste mörkret. För henne finns just nu inget jobb, inga dagishämtningar, gympapåsar eller yogakvällar som drar framåt, uppåt. Hon klarar det, alla klarar det, det finns liksom inget alternativ. Och hon är inte ensam heller, vi finns där, kanske mer än innan.

Jag tänker att mamma nu dubbelt får se det nu som pappa inte hann. Att fasadbytet på landet blev fint, att förrådet kom på plats, helt enligt hans ritning, att bygget av lägenheten dit hon ska flytta fortgår enligt tidplan. Hon får ta in allt detta och se det med både sina egna och med hans ögon. Så tror jag att han tänkte, fast han inte riktigt kunde formulera det med ord.

Och jag har en del att berätta om Masarin och hans vänner. Det har ju trots allt hänt lite sedan jag senaste var här.

Perfekt present från goda vännerna. Paper Jam – det GÅR inte att spela av strängarna!

Även böcker är perfekta gitarrer i masarinland.

Och finns inget annat att tillgå är givetvis luftgitarr gott nog. Och med detta avslutar vi spelsejouren för den här gången.

Första gitarren. Är den verkligen min?

Andra gitarren. Masarin spelar så strängarna ryker.

Midsommarafton 2010. I ett obevakat ögonblick drar Masarin några riff på fiolen.

Teckenläger 2010. Masarin hittar ett perfekt substitut.

Gitarr nummer fyra. Årets julkapp 2010.

Det bor en trubadur i vårt kök.

The band!

Vi satsade på Pippis sjörövarskepp Hoppetossa i fyraårspresent till Masarin. Och för en kille som nu sett Pippi på de sju haven fler gånger än vi kan räkna blev det äkta lyckokänslor. Masarin fejkar ju inte sina känslolägen. Saker är antingen bra eller inte bra.

Hoppetossa var bra och länge, länge lekte han olika scener från filmen. På bilden ovan styr han skeppet och drar samtidigt sin underfundiga tolkning av Sjörövarfabbe. Pippi fick hålla utkik medan Tommy och Annika vilade i lastutrymmet. Herr Nilsson syntes inte till men Lilla Gubben stod stadigt på däck.

Vi har alltså en fyraåring i familjen. Numera klär han på sig kalsonger och byxor själv. Stölvarna klarar han också men tröjan fortsätter vi träna på. Kosten har utökats med kött under året och på självaste julafton slank en sillbit ner i rena förvåningen. Han bär bort sin tallrik själv och skulle gärna även vilja hälla upp mjölken i glaset. Han kan teckna hela alfabetet och räknar nästan till 20.

Men bäst av allt är Pippi Långstrump. Och Herr Nilsson. Och Lilla Gubben. Och gitarren förstås. Tänk att jag nästan höll på att glömma gitarren.

Tack darling Masarin för ditt smittande skratt och för allt du fört in i våra liv.