Om inte Masarin ändrar inställning i matfrågan så blir det ett Alexanderhugg i sommar. Då får han leva på yoghurt tills han inser att mat är något underbart som ska upplevas utanför en glasburk från Semper.
Killen äter inte ens mjukt bröd. Alla barn äter mjukt bröd!
När vi åkte in på Skogskyrkogården i tisdags tog vinden tag i snön som låg på taket till Helga korsets kapell. Den yrde och dansade i luften framför oss. Vi kände starkt Dans närvaro.
Ju äldre jag blir desto mer inser jag värdet av ritualer. Vi människor behöver dem för att förstå viktiga händelser här i livet. Dans begravning var smärtsam på så många sätt. Men också vacker och kärleksfull genom alla de minnen och avtryck han har gjort hos alla som var där. Dan älskade när Micke & Tode sjunger Bellman och aldrig har de spelat skörare och vackrare än på minnesstunden efteråt.
Och som Sara önskade spelade vi Bo Kaspers Vi kommer aldrig att dö när vi kom hem.
Skriv en bok som alla läser, ge pengar till ett institut.
Gör en sång som barnen sjunger, när terminen tagit slut.
Sy upp en kollektion med kläder, ge ditt namn åt ett gevär.
Va det extra i parfymen, den som vackra kvinnor bär.
Säg ett ord som blir bevingat, sätt en flagga på en topp.
Spring på under tre minuter, ett 1500 meters lopp.
Korsa apor med kaniner, få ett pris ur kungens hand.
Se till att skaffa några ungar, eller sätt en värld i brand.
Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö
Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö
Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö
Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö
Vi kommer aldrig att dö
(Bo Kaspers Orkester)
När Masarin var nyfödd genomfördes två hjärtundersökningar. Den första omedelbart efter att vi blivit knockade av barnläkaren som misstänkte att vår lilla bebis hade downs syndrom. Den andra någon vecka senare på barnkardiologen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.
På Astrid Lindgren såg de ett litet läckage som de ville bevaka. Men de lugnade oss med att det förmodligen var så litet att det aldrig kommer att påverka Masarin. Jag minns det besöket som det med mest empati av alla de undersökningar som gjordes de där första veckorna. Valiumveckorna. Ja inte bokstavligen förstås men känslomässigt kändes det då som om någon sprutat in valium direkt i mitt blodomlopp.
I måndags var det dags för den där bevakningen. Valiumnivån var minimal, den här gången hade vi istället med oss Masarin – rymmaren. Personalen var fortfarande lika empatisk, fast nu på en helt annan nivå. De charmade den lille rymmaren och låt mig och M agera fåtölj och blåsbubbleblåsare för att få Masarin att sitta så stilla som det krävdes under 20 minuter. Lite i stil med Yin-gänget hos Abbepappan. Yan syntes aldrig till som tur var.
Och idag kom ett litet brev på posten som försäkrade att Masarins hjärta var i så pass bra skick att han inte behöver komma tillbaka till dem någon mer gång.
Bombadills kärlek till Lego Star Wars är stor och stark. Så stor att vi infört speldagar. Det innebär att han får spela tre dagar men prata LSW sju dagar om han så vill. Det vill han. Ofta vaknar jag på morgonen med min fina femåring bredvid mig. En typisk morgonkonversation nuförtiden:
- Godmorgon älskling.
- Mamma, har vi full skruv på bana fem?
Både M och jag spelar med Bombadill men min insats i spelandet har de senaste veckorna varit ganska låg. Så det var lätt ringrostig jag satte mig bredvid Bombadill igår för att försöka få till full skruv på bana fem. Det var grymt tydligt att han hade dragit ifrån mig för efter ett tag så började han pausa sin spelare med jämna mellanrum för att därefter ta spelkonsolen från mig.
- Vänta lite mamma, så ska jag hjälpa dig.
Det måste vara en ganska skön känsla att vara fem år och för en gångs skull inte vara den som behöver be om hjälp. Och jag. Jag blir så gärna hjälpt så.
Idag firar vi Masarin och hans vänner! Vi åkte ut till Ljusterö och letade fram den första blåsippan. Och visst fanns den där under löven. Envis och vacker. Precis som den lilla killen på bilden ovanför.
Så poetiskt har Ljungskile bestämt sig för att marknadsföra sin lilla stad. Och oavsett denna slogan så blir det nog väldigt trevligt på teckenlägret vi ska på i sommar. I Ljungskile. Den lilla staden med sin lika poetiska webbredaktör (som i mina ögon bjuder på väldigt rolig men samtidigt lite rörande läsning). Ljungskileborna kan ju inte annat än att älska att låta sig invaderas av ett gäng masarinfamiljer. Tre av Masarinens tittut-kompisar har också bestämt sig för att tillbringa en vecka i denna oas i slutet av juli.
Oas eller inte, min gissning blir att det blir till att vila ut sig i Göteborg efter den där veckan. Så att vi orkar med Legoland också…
När jag och Masarin kom hem från dagis stod en kastrull med makaroner och köttfärssås på spisen. Och medan killarna lekte en stund fyllde jag en ursköljd barnmatsburk med denna barnvänliga variant av Italiens fröjder. Stoppade den i mikron, hämtade Masarin och satte honom vid köksbordet.
Han såg nöjd ut medan servitrisen (det var jag det) fyllde tallriken.
Snabbt ner med skeden. In i munnen!
En nanosekund senare låg samtliga makaroner tillbaka på tallriken. Skeden lades ned. Tallriken sköts iväg. Masarin tittade på mig.
- Skämtar du e l l e r ?
Det stora lugnet har infunnit sig hos oss. Det har varit en jobbig start på året och fortfarande har vi några vindlande stigar att treva oss fram på. Men när jag pratade med Sara igår sade hon något så klokt om att hon redan sörjt så mycket under det senaste året. Och det har vi nog också gjort. Jag känner mig lugn idag. Sorgsen men lugn.
Barnen sov hos våra vänner i helgen och det var skönt att få vara ifred. Men sedan var det underbart när de kom hem sent i går eftermiddag. Så stora de verkade med ens!
Jag sov djupt och ostört hela natten och det var nog tur det. För jag hisnade nästan när jag kom till jobbet och såg hur min to-do-lista vuxit de sista veckorna. Men det ordnar sig det med.
På en vägg hemma hos oss hänger en stor tavla som M och jag fick i bröllopspresent. Det är ett porträtt av oss målat utifrån Roy Lichensteins In the car. Vår version är döpt till The journey of life och den är den tavla som betyder mest för oss, inte bara för att den är så cool utan även för att den är målad i ett garage under några vackra vårveckor av några av våra käraste vänner.
Dan är en av dem som målat tavlan. Dan som jag tragglat otaliga jobbutmaningar med. Dan som jag dansat på bardisken med en sen natt för länge sedan. Dan som jag delat skratt, sorg och vänskap med under så många år nu.
Och jag minns så väl när Dan träffade Sara, hur han plötsligt blev hel. Kära, älskade Sara, vilken gåva att Dan fick träffa dig.
- – - -
Som en liten fågelunge låg du i dag i din säng på Dalens sjukhus. Du har rest klart nu. Kanske såg du att jag var hos dig. Kanske hörde du mitt, Saras och Berndts humlesurr till röster. Men det var ändå som bara ditt skal som var där. Den riktiga Dan springer bakom Ville när han lär sig att cykla. Den riktiga Dan studsar i lagom otakt på dansgolvet. Den riktiga Dan rör alltid i en kastrull på spisen.
Jag fick bli din vän. Det går över allt.
Det var ett tag sedan sist, men en utmaning då och då kan vara den lilla paus man behöver. Och det behöver jag. Därmed för jag tacksamt vidare denna från Cruella.
Regler: Kopiera detta och radera mina svar. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug. Om den du kopierar detta ifrån heter något som börjar på samma bokstav som ditt namn, får du inte kopiera svaret utan lista ut ett eget. Lycka till!
Jag utmanar några läsare som ibland hälsar på hos mig; Tonåringen, Fred Forsell, Anski och Penela Produktion. Och som vanligt får givetvis den som vill anta utmaningen.
Innan barnen kom och M pluggade i Grythyttan flyttade katten Abbe in till oss. Han var då en 14 veckors viltfärgad abessinier som under flera år fick leva ett tjusigt innerstadsliv tillsammans med mig och M. När Bombadill föddes fick Abbe en depression. Under en vecka låg han som en ragdoll på tröskeln till köket. Jag som var fullproppad med hormoner ägnade min första vecka som förälder åt att gråta över Abbe samt över det faktum att Bombadill eventuellt någon gång i framtiden skulle spela i Gothia Cup.
Men Abbe vande sig och när Masarin tre år senare kom till oss så lyfte han inte så mycket som ett morrhår. Tecknet för katt var ett av de första som Masarin lärde sig och han är för tillfället helt fixerad vid Abbe.
Och jag måste säga att föremålet för beundran tar det med beundransvärt lugn. Detta trots blandningen mellan klappa fint och mer omilda svanstagningar. Snarare verkar vår mycket egensinniga katt ha ett oändligt tålamod med vår speciella lillebror.
