Masarin sover sött. M och Bombadill har haft egen dag och varit inne i stan hela dagen, jag tror bad och restaurangbesök stod på agendan. Så jag sitter här i soffan och bara njuter av Cilihili och Annette Kullenbergs dans. En härlig påminnelse om att man har rätt att gå sin egen väg här i livet.
En ofta upprepad fråga från Bombadill:
- Men mamma, var bor tjuvarna någonstans?
Ja, var bor de? Jag blir lika ställd varje gång och tankarna far iväg till tjuvarna. Bor de i höghus, radhus, i villor, under broar? Varför tjuvar de? Och vilka tjuvar tänker han på? Det finns ju så många sorters tjuvar. Och där någonstans antar jag att jag börjar bli lite luddig i kanterna och inte riktigt ger något bra svar utan förmodligen svarar alldeles för svävande för en femåring:
- Jaa du, var bor tjuvarna…
Trots att jag faktiskt tycker att kaviar är ett otroligt äckligt pålägg så kunde jag inte hålla fingrarna ifrån Kalles hemsida där man kan göra sin alldeles egna kaviatar (precis som Freja, Ulrica och Abbe och hans bror gjort).
Och de här små välartade svärmorsdrömmarna ligger nu och snusar i varsin säng.
Det är dags att tänka goda tankar igen. Våra goda vänner D och S har under de här månaderna – och särskilt de senaste veckorna – lärt oss vikten av att fånga de goda stunderna. Njuta av varandra, bra dagar, vänner, syskon, barn och släktingar. För rätt som det är tar det slut. Oundvikligen och smärtsamt så tar det slut. Detta är ofattbart men sant.
Bilden tog jag på natten efter att vi kommit hem. Det snöade så vackert över Stockholm och vår lilla gata. Mjukt bäddade snön in alla orostankar för de i vår närhet som är nyopererade, cellgiftsbehandlas – eller som D och S – hittar det goda i den tid som finns kvar.
Och jag tänkte att det bästa med att resa bort ett tag är att kunna vända hem och känna att tankarna blir klarare igen, feber och halsflussar till trots.
Det har mulnat på här upp i fjällen. Idag har det snöat hela dagen. Och i morse vaknade M och bad om Treo. Under dagen som gått har vi bockat av symptom på symptom. Värk i hela kroppen. Check. 40 graders feber. Check. Ont i halsen. Check. Influensa. Check.
Masarin som är den enda i familjen som ännu inte åker skidor står annars för olycksstatistiken. Snavade på Ms skidor och fick ett hyfsat djupt jack i hakan av stålkanten. Blod! Tappade därefter tallrik på stortån. Blodet s p r u t a d e och han ägnade därefter eftermiddagen åt att med dubbla plåster halta sig fram här i stugan.
Jag vill inte vara gnällig men det har varit en ganska jobbig start på det här året. Och det är just då, när man känner att det nästan är för svårt att vara vuxen och behöva möta en del svåra situationer, som man fanimig behöver lite strålande sol.
Vi är i fjällen med våra vänner F och M och deras barn. Måste säga att barnen är tappra. Kylan biter! Men vi byltade på lager på lager på … och hade en härlig dag ute. På förmiddagen åkte jag pulka med barnen medan M rev av ett toppåk som gav lyckorus trots att hans fötter förvandlades till isklumpar.
Så fort vi sätter ner Masarin på marken så rymmer han åt motsatt håll. Uppför backen, in i skidliftskön, bort, bort! Han känner väl livet i sig! Bombadills bästa kompis V gav raskt Masarin ett nytt smeknamn:
- Sticktor!
Vi funderar ibland på hur mycket Masarin kopplar ihop lite mer abstrakta begrepp och händelser. Han har inte fullt ut greppat händelsekedjor som ge boken till pappa (den kan hamna lite varstans, ofta på golvet, mindre ofta hos pappa).
Men idag fick jag iallafall klart för mig att vissa händelsekedjor har fastnat. Och det tack vare lite feber och Nicke Nyfiken. Masarin har varit hemma idag och inte haft någon större aptit. Jag kånkade omkring på min hängiga lilla kille när följande scen utspelade sig:
- Vill du ha en glass Masarin?
Ivrigt ville han ner på golvet. Sedan drog han iväg till frysen och pekade bestämt.
- DÄ!
- – - – -
Och i morgon åker vi till fjällen. Med eller utan feber.
En sak som vi funderat över och kanske även oroat oss lite för är hur Masarin kommer passa in i gruppen på Snigeln. Kommer han ta kontakt med de andra barnen? Kommer de ta kontakt med honom? Kommer det fungera vid samlingarna, måltiderna, sagoläsningen…
Vår oro har hitintills mötts av positiva besked. Masarin leker med de andra barnen och deltar i alla aktiviteter. Han verkar trivas hur bra som helst helt enkelt.
På eftermiddagarna slår de ihop småbarnsgrupperna och häromdagen traskade M in på Nyckelpigan där han träffade en av deras förskolelärare. De pratade lite och M frågade hur det hade gått för Masarin.
- Du menar väl c h e f e n, svarade hon med ett stort skratt.
- ??
- Jag kallar honom det eftersom han alltid hamnar i centrum när han leker med barnen här inne.
Ok. Då behöver vi inte oroa oss för just den biten mer iallafall.
Man kan säga att vi är hyfsat trötta på Masarinens så kallade förkylningsastma. Vi har jobbat hårt med herr Nebunette (som jag tidigare skrivit om här) även om vi numera kallar honom puff-puff. Men Airomir och Pulmicort i all ära, vi har sedan länge känt att det behövs något mer kraftfullt.
Vi fick i höstas av goda vänner tips om Singulair. Inte vet jag vad det är med just den medicinen eftersom det krävdes spökrossel, sjukhusbesök, telefonsamtal och en lunginflammation innan vi fick det utskrivet.
Masarinen är nu inne på sin tredje vecka. Och det är som natt och dag. Puff-puff får numera endast arbeta morgon och kväll och på dagis säger de att Masarin är så otroligt mycket piggare.
Och jag säger bara att love is in the air – singulair.
Masarin delar sovrum med Bombadill men eftersom han fortfarande ligger och snurrar i sin spjälsäng om nätterna så vaknar vi oftast bara med ett barn i sängen. Och Bombadill brukar smyga ut till morgon-tv så fort han gnuggat sömnen ur ögonen.
Då måste vi ju hämta barn nummer två för då sätter nämligen Masarinsuget in. Sedan en stunds kramkalas och fniss i våran säng. Och i morse när Masarin satt och försökte få pappa M att vakna genom att ganska okänsligt pilla honom på kinden så gjorde han plötsligt tecknet för pappa.
- Sa du p a p p a, Masarin? Jag stirrade på honom och sedan gjorde jag också tecknet för pappa.
Masarin tittade nöjt på mig och så gjorde han tecknet för pappa igen. Inget missförstånd. Premiär för pappa!
Grodansmamma utmanade mig att plocka upp mappen som mina bilder ligger i, gå till undermapp sex och lägg upp bild nummer sex på bloggen.
Dagen bilden togs har jag för övrigt skrivit ett inlägg om, det kan du läsa här. Killarna hade precis börjat på dagis efter sommaren när Bombadill sprang rätt in i ett betongrör. Därav plåsterlappen.
Jag utmanar i min tur Bondhustrun, Cruella och Lisa på Rönnbacken.
Masarin har en bra resurs på dagis. De har funnit varandra fint och även om hon inte arbetat med något barn med downs syndrom tidigare så har hon erfarenhet av tecken och har absolut varit en motor i att han nu har öppnat sin teckenlåda.
Den här veckan började Snigeln (äntligen) med veckans tecken och först ut var Viktors favorittecken, det förträffliga ordet hoppa. Habiliteringens tips till förskolan har varit att använda tecknen i sångerna så blir det naturligt och enkelt att minnas för barnen.
Vi föreslog då Hoppe Hare och Dansa lilla nallebjörn (som vi sjunger på Tittut). Dagis lade till Fem små apor hoppade i sängen.
Masarin is t h r i l l e d !
Hur många sånger med hoppa kan du?
Jag älskar böcker! Bombadill har glädjande samma lust medan M oftast somnar mitt i läsningen vilket lett till en allt högre växande bokhög på hans nattduksbord. Masarin har fram till sin tvåårsdag varit helt ointresserad av böcker men senaste månaden har även han insett tjusningen! Favoriten skymtas på bilden (Max badar).
Nu har Grannfrun utmanat mig med inspiration från Bokhora. Efter vår flytt är det ännu ingen riktig ordning i våra bokhyllor så jag gör en fri tolkning av utmaningen.
Otippad etta visade sig vara Marianne Fredriksson som jag har sju romaner av (tänk vad Simon och ekarna satte igång)!
Därefter Klas Östergren med sex romaner (favoritförfattare, Gentlemen skulle jag nästan vilja skriva ett eget inlägg om och det var efter att jag läst den första gången jag förstod att jag måste bo i Stockholm någon gång i mitt liv).
Sedan Stig Dagerman med fem romaner (tillskrivs mina studier i litteratur-vetenskap).
Fyror och treor finns så många; deckare, klassiker, samtidsromaner). Jag nöjer mig så.
I barnens bokhylla trängs böckerna, osorterade. Men en snabb överblick visar att vi främst läser svenska barnboksförfattare. Och vilka författare sen! Astrid Lindgren dominerar stort (barnen har fått ärva ganska många av mina gamla böcker). Sedan finns det ett flertal, nästintill sönderlästa av
Och får man klumpa ihop en genre (eller två) tror jag ändå att monster- och dinosaurieböckerna leder barnboksklassen.
Denna gång undrar jag hur det ser ut i era bokhyllor Abbes pappa, Grodansmamma, Mammapappabarn, Ana Udovic och Lilla L?
