M hade varit med pojkarna för att styra upp några vuxenärenden (läs Clas Ohlsson) och en hårklippning av Bombadill. En läckande blöja och inga extrakläder i skötväskan hade fått M att tappa fattningen en smula nere på den halvsunkiga toaletten.
I morse gav Bombadill sin syn på händelseförloppet:
- Mamma, vet du, att, pappa blev jättearg igår när vi var och handlade.
- Jaså, blev han arg på dig och Masarin?
- Nej, han var inte arg på oss. Han sa att han var arg på s i t u a t i o n e n.
M och jag pratar ganska ofta om hur livet med Masarin är. Ofta med glädje över denna lilla fina människa, andra dagar med det ständigt återkommande ämnet jämförelser. Om hela livet som ibland verkar gå ut på jämförelser. Det är tröttsamt för själen. Och vissa dagar känns det tungt när vi märker att vi också hamnar där. Och det går inte alltid att ta på vad våra känsliga sinnen reagerar över.
I DN var häromdagen en intervju med en pappa till ett autistiskt barn. Han sade så många kloka och fina saker i artikeln som, givetvis, öppnade upp mina tårkanaler ännu en gång. Här kan du också läsa ett utdrag från boken Vad händer med Kalle som pappan Fredrik Hjelm skrivit.
I artikeln fanns även några citat från Prins Annorlunda av Sören Olsson. Det grät jag också när jag läste för det är till den här dagen jag längtar:
”Vi älskar Ludvig lika mycket idag som när han föddes, men idag ser vi honom tydligare som den person han är. Utan en önskan att han ska ha rätt antal kromosomer, att han ska se ut på ett annat sätt eller kunna mer än han klarar av. Han får vara den han är och det skapar inte längre någon frustration och rädsla. Han är vår Prins Annorlunda.”
Läste precis att lilla Grodan nu minsann har den goda smaken att överge barnmatsburkarna.
Masarin borde se och lära sig han också. Det börjar ju nästan bli patetiskt. Så hur gör man?
Desperat tvåbarnsmor
Hela hösten kände jag ständigt att jag var på fel plats. Alltid var det någon eller något som väntade på mig någon annanstans oavsett var jag råkade befinna mig. Och ganska ofta kände jag mig omgiven av energitjuvar. I julas funderade jag mycket på det där. Och eftersom jag tror på Obama får change även bli mitt ledord för 2009.
Av den anledningen valde jag att tillbringa förmiddagen på Tittut. Och så bra det var att för en gångs skull vara rätt person på rätt plats! Inga energitjuvar alls. Bara varma och glada föräldrar och barn. Nina och Ylva kan konsten att få en måndagsmorgon att kännas som en fest! Jag skulle kunna sitta där en vecka innan jag hunnit prata klart med alla och lekt färdigt med barnen.
Eftersom mamma A jobbar i samma kvarter som jag stötte vi på varandra bara 20 minuter efter att vi kramats adjö på Tittut. Hon konstaterade att varje gång man går därifrån så känner man sig så glad och full av energi. Och så är det. Varje gång!
Igår döptes pojkarnas lilla kusin P. I kyrkan var det fullt med familj, vänner och barn och utanför sken solen från en klar himmel. Lilla P, söt som socker, tog det hela med ro och både Masarin och Bombadill satt ganska ordentligt på sina stolar. Ända tills det var dags för oss att sjunga. Om du har hängt här ett tag minns du kanske att vi laddade med näsdukar på Masarinens dop. De visade sig behövas nu också.
Masarin valde att ställa sig längst fram vid altaret och sedan dansade han sig genom Du vet väl om att du är värdefull. För lilla P, för prästen, alla gästerna och för sig själv.
Mamma som satt bredvid mig bröt ihop först. Sedan grät och skrattade även jag, mina systrar och en och annan bekant åt Masarin som bara var för fin och lycklig. Det var ett äkta moment och jag undrar om man över huvud taget kan ha en tydligare texttolkning. Det var nästan något änglalikt över det hela.
Tack Grodansmamma för utmärkelsen!
Reglerna för utmärkelsen är enkla. Får man utmärkelsen lägger man upp den på sin egen blogg och länkar till bloggaren som delat ut den. Sedan nominerar man andra Mammabloggar som förtjänar utmärkelsen.
Här några mammabloggar som jag följer som självklart förtjänar samma fina utmärkelse:
Idag träffade jag och min chef en ung dam på 20 år. Hon ska göra fem veckors praktik hos oss under mars månad och nu träffades vi för att prata lite om vad hon ska hjälpa oss med under den tiden. Vi visade runt och förklarade lite om att det kan vara lite rörigt hos oss ibland och frågade om det var något särskilt vi kunde förbereda för att det ska bli så bra som möjligt för henne.
Den unga damen var mycket artig och verkade ibland nästan lite generad över våra frågor. Men vi vill verkligen att hon ska känna sig välkommen och att det blir bra för henne. Och för oss också såklart. Hon blir vår första praktikant på mycket länge. Och hon blir den allra första som har Aspergers syndrom. Vi kände oss glada efter mötet och det kändes väldigt speciellt också i mitt masarinmammehjärta.
Jag badar med killarna. De älskar det (men egentligen är det alldeles för kallt och för lite vatten om du frågar mig) och de plaskar och tvålar in sina russinfötter hur länge som helst. Plötsligt lägger Bombadill armen om Masarin:
- Är jag din bästa kompis, Masarin?
Är han din bästa kompis undrar jag lite häpet. Jag får en blick som bara femåringar kan ge sina korkade (lätt huttrande) mammor och sedan killar han Masarin under armen och säger:
- Du är i alla fall min bästa kompis, brorsan.
Masarin har fantastiska mor- och farföräldrar. De älskar honom och jag tror inte det är någon skillnad i känslorna för honom och deras andra barnbarn. Men på samma sätt som för M och mig var det en tid av sorg och förvirring inför det här nya och oväntade. Och kanske var det ibland svårare för dem att veta var de skulle göra av sina tankar och funderingar. Jag tror att det var väldigt fint för dem att få följa med till Tittut för att både få träffa andra masarinbarn och andra mor- och farföräldrar. Farmor var med vid ett senare tillfälle.
Men exakt vad som rör sig i huvudet på ens föräldrar vet man ju aldrig. På Tittut har Masarin en kompis som heter David. Här kan du lyssna på Davids farmor och farfar berätta om sitt fina och lite annorlunda barnbarn (länken fungerar till den 31 januari).
Eller droppar och droppar. Rinner snarare. Eller forsar. En definitionsfråga helt klart. Men två snorfria veckor är nu till ända. Vi är tillbaka i näsdroppe-, astmainhalerings- och alvedonköret igen efter fem dagar på dagis.
Och pigga Masarin är åter som en liten rosslig känguru om våra halsar. Vi djupandas och dyker ner i vab-träsket igen.
Det är bara en fas, det är bara en fas…
Kan någon förklara det här med att kasta saker till golvet? Är det ljudet som tallriken gör när den landar? Är det föräldrarnas min när de plockar upp gurkstavar, potatisbitar, äppelbåtar, skedar, klossar, böcker, tidningar eller torkar yoghurtstänken som alltid hamnar längst in i hörnen?
Eller måste man vara två år för att förstå tjusningen?
Om någon sitter inne på svaret får ni även gärna förklara varför man måste vända vällingflaskan upp-och-ned så att de sista dropparna hamnar på golvet, mattan, fåtöljen, mammans rena tröja?
Födelsedagsbarnet vaknade före oss i morse. Men efter välling så var Masarin redo för paketöppning och han applåderade som alltid generöst vår skönsång.
Vår stora lilla pojke är två år nu och en självklar familjemedlem som inte verkar tycka att så många andra ord än NEJ i ett dussintal varianter är ord som verkar viktiga att behöva lära sig. För tecken har det däremot lossnat. Från att under senare delen av hösten intresserat härma tecken vi gör så gör han nu själv gärna tecken för olika djur och väntar sedan ivrigt på att vi ska vovva eller pipa som små kycklingar.
Masarin kan nu klättra upp nästan överallt och sätter sig helst på köksbordet. Lådor går utmärkt att dra ut och kattlådan är fortfarande en publikfavorit. Däremot är det lugnare i bokhyllorna och vår amaryllis fick stå i fönstret hela julen. Kanske kan vi snart börja ha det något mindre minimalistiskt i fönstren?
Han vet hur man tvålar in kroppen i badkaret och hur man smörjer in magen efteråt. Att ta på sig kläder är däremot inte populärt för att inte tala om när mamma eller pappa ska borsta tänderna. Jag kan själv!
Och Darling Masarin, visst är det så. Du kan så mycket mer än vi nånsin tror.
Årets steg – Masarinen som lärde sig gå ute på Ljusterö i somras (18 månader).
Årets vurpa – Bombadills cykelolycka som gjorde framtänderna alldeles knyckliga.
Årets rehabilitering – katten Abbes skadade tass som tog sex månader och otaliga veterinärbesök att läka.
Årets tidsinsikt – Masarin som lärt oss att vi måste prioritera om en del i vårt liv.
Årets avlastning – gudmor och våra föräldrar som hjälpt oss att hålla näsan över vattenytan.
Årets kusin – lilla P som föddes i maj och som vi alla är helt tokiga i.
Årets beslut – att bjuda in familjen att dela Ljusterö med oss. Vi ser fram emot många fina somrar tillsammans.
Årets blogg – Heja Abbe där abbepappan skriver vackert och roligt och nyttjar bloggens alla möjligheter i dess bästa mening.
Årets bröllop – D & S trotsade sitt svåra besked och firade kärleken. Den ljuvliga dagen i maj har varit något att hämta styrka från när tunga dagar följt.
Årets äntligen – Bombadills lösa framtand med tillhörande glugg (december).
Årets oro – Masarinens pipiga lungor som till slut inte orkade stå emot den elaka lunginflammation.
Årets tårkanaler – mina egna. För barnen, vännerna, familjen, sjukdomar. Jag kan knappt längre öppna en tidning eller se på tv utan att mina ögon ständigt svämmar över.
Årets kick – yogan som gjort mig starkare och smidigare. Alla borde stå på huvudet ibland.
Årets pojkar – min trio som tar allt med så mycket större ro än masarinmamman själv.
