Den senaste veckan har varit mer snurr in i framtiden än på länge. M läste ut Prins Annorlunda som väckte många känslor hos honom. Och en oro över att Masarin kanske också har någon medicinsk komplikation som vi ännu inte hittat. Snurr, snurr.
På teckenlägret pratade vi ganska mycket om vad som händer sedan, när barnen börjar skolan. Vi lärde oss ordet inkludering (när ett masarinbarn med hjälp av resurs går i en normalstörd klass). Detta hade flera goda erfarenheter av. Vi som nyss har flyttat och har 50 meter till skolan där barnen ska gå insåg plötsligt att det finns en särskoleklass där. Då är det ju där Masarin kommer hamna. Bra eller dåligt? Snurr, snurr.
Vi toppade med Tom Alandhs fina dokumentär Martina och jag. Både M och jag grät. För hon var så klok och fin. Och för att det var så svårt att se de gamla institutionsklippen. Och för läkare utan insikt. Och för det tunga arbete som Martinas mamma lagt ner. Och för ensamhet och utsatthet. Snurr, snurr.
Kan inte någon linda in oss i bomull och viska att allt kommer bli bra?
Masarinmamman 
Grodansmamma said,
27 november, 2008 @ 2:14 e m
Vad tyckte ni om Prins Annorlunda? Jag hade väldigt dubbla känslor efter att ha läst den. Inte enbart positiva…
Masarinmamman: Jag har ännu inte läst den, jag återkommer med rapport. M var berörd men den väckte många känslor och oro i honom.
Dan said,
27 november, 2008 @ 2:46 e m
Jag såg också Martina och jag, vilken fingertoppskänsla av Tom Alandh att tidigt hitta och börja filma en sån personlighet! Det känns som vår gemensamma historia av civiliserat beteende i det offentliga (och kanske i det privata) är så oändligt kort. Alltid när jag ser saker från 70 och 80-talet med institutioner känns det oerhört långt bort, men tiden har snurrat på det är 30-40 år sen. Jag tänker; hur civiliserade är vi då inte som samhälle om 20-40 år och vad är det nu som är så uppenbart snett och dumt så det blir till bra dokumentärer 2040. Den bästa och mjukaste bommulsfilt jag kan svepa om er är: att hittills har vi/samhället i allt väsentligt blivit mer civiliserat för varje år som går. Det gör det förhoppningsvis mer enkelt och naturligt att tänka sig en framtid där normal-normen har suddats ut och där alla är individer med olika egenskaper och behov. Kram!
Masarinmamman: Som vanligt är du full av klokheter. Jag hoppas du har rätt. Väljer att tro det. Man måste ju tro på det goda som vi säger.
Lisa said,
27 november, 2008 @ 6:58 e m
Jag förstår att ni brottas med detta! Att välja skola åt sitt barn är svårt. Gå och hälsa på, flera gånger, i båda skolformerna. Känn in, gå på magkänslan och föreställ er hur er lille kille skulle fungera i de olika skolorna.
Masarinmamman: Du har helt rätt såklart. Men det är väl också det att man ställs inför faktum att vissa saker kommer att ta massor med tid, och måste få ta massor med tid. Och att det lönar sig att kämpa, det har jag lärt mig från din blogg, inte minst.
Anneli said,
27 november, 2008 @ 10:29 e m
Känner såväl igen mig i det där – att tänka långt i förväg i stället för att njuta av det som är bra just här och nu. Och hittills har det ändå alltid blivit bra, men ibland efter lite slit och tårar. Har varken läst boken eller sett dokumentären (även om jag hört talas om den) så jag tackar för tipsen!
Masarinmamman: Ofta blir det ju det. Bra alltså. Man ska inte snurra för mycket, allt blir olidigt till slut. Jag har bestämt mig att lägga ner efter en veckas framtidssjunk. Istället gosa ner mig i julmyset med tvåhundra pepparkakor och en och annan glögg.
Matilda said,
28 november, 2008 @ 12:45 f m
Ja nu har jag sett Martina och jag. På något sätt så grät jag en timme. Så himla fint program, vilka människor, Jag tänkte på V och framtiden. Fast man mer ska leva i nuet. Kram syrran
Masarinmamman: Och på Ljusterö! Där ska vi leva i nuet! Kram!
Soffan said,
1 december, 2008 @ 10:37 f m
Jag tänkte på er jättemycket när jag tittade på Martina och jag… Ibland grät jag och tänkte jag att vilken lycka att få ha någon som Martina i sin närhet… Och vilken fantastisk mamma hon hade – precis som Masarinen har. Men det går inte att stöta ifrån sig vilket arbete hon har lagt ner… och Martinas svarta tankar – då grät jag också.
Tove tittade på programmet med mig och vi pratade om ”den flickan på TVn” och om att hon var speciell och annorlunda. Tove ville veta hur men det var svårt att förklara… Jag sa att hon var speciell precis som Ts lillebror och jag förstod på hennes uttryck att hon aldrig har ägnat det en tanke… att Masarinen skulle vara annorlunda.
När jag satte in sommarbilderna i albumet så kunde jag ju inte låta bli att återigen glädjas åt den fantastiska bilden på Masarinen från stranden i Varberg – vilket smittande leende!
Masarinmamman: Tack vännen! Jag har faktiskt inte heller stött på något barn än som kommenterat Masarinens utseende. Jag ska boosta upp mig så att jag fixar den dagen också. Kram!
cruella said,
1 december, 2008 @ 9:11 e m
Jag är helt, helt säker på att det på NÅGOT sätt blir bra – men inte HUR. Vem kan veta vad som är bäst för en masarin? Mycket av öppet sinne, inget av prestige, mycket kärlek och mycket skratt. Och en stilla bön om att alla viktiga runt masarinen får leva länge.
Masarinmamman: Nej, vem vet vad som är bäst, så sant. Man får försöka känna sig fram. Och leva länge. För man vill ju se hur det går, som min gamlafarmor sa.
Sara said,
2 december, 2008 @ 12:30 f m
Min kurator har gett mig ett visdomsord att hänga fast vid. För jag har, precis som du, en tendens att ta ut hela framtiden i förskott. Det gör att marken gungar under fötterna och världen svindlar. Man kan inte ta in allt som kommer att hända sen – inte just nu. Nu är nu. Abraham Lincoln lär ha sagt det här visdomsordet som hon försöker göra till mitt nya mantra:
”Det bästa med framtiden är att den kommer en dag i taget.”
Dag för dag så landar verkligheten och hur det än blir så brukar det bli bra.
Kram
Masarinmamman: Jag tar det där visdomsordet till mitt hjärta direkt! Och så är det ju. Nu är nu och det ska man också kunna njuta av. En bra dag. Ett skratt tillsammans. Hemgjord pizza en murrig lördag. Kram.
Sören said,
13 december, 2008 @ 7:39 e m
Hej.
Så klart man vill att allt ska gå bra. Och ofta gör det ju det.
Och ibland blir man frustrerad och ledsen när det inte gör det.
Och vi som lever med dessa underbara prinsar och prinsessor vet att ”allt är möjligt”.
Och det inkluderar ju både det negativa och det positiva.
Vi har fått lära oss att vi inte kan gömma oss bakom uttrycket:
”det kommer nog inte att hända någonting”
för vi vet att vad som helst kan hända.
och att leva i den vissheten – och njuta av varje dag som en möjlighet.
det är en speciell gåva.
Så det är bara att njuta!
Av livet och ovissheten.
Lycka till med er goa Masarin!
Masarinmamman: Hej Sören! Tack för fina tankar. Och jag håller med dig, det oväntade kan visa sig vara en hemlig skatt. Det är ju också läkande med alla fina bekantskaper som följt med den här oväntade lilla människan. Och oron, den får man lära sig hantera och leva med. Den är ju en del av livet den också.
Det bästa med framtiden är att den kommer en dag i taget « Masarinmamman said,
6 februari, 2013 @ 2:17 e m
[…] rättare sagt vid det första i raden av beslut kring hans skolgång. Vi har vänt på alla tankar tusen gånger. Vad blir bäst för honom? Var blir han lycklig? Utvecklas? Var finns bäst […]