Masarinmamman

M och barnen har åkt ner till västkusten några dagar. Så strax efter klockan ett blev huset tyst. Vad gör man med så mycket egen tid?! Jag lade mig i sängen och funderade på alla de saker jag verkligen borde ta tag i. Måla kökspallen. Sortera bort för små barnkläder. Skriva packlista inför semestern. Ringa och maila ikapp. Förbereda min sista jobbvecka…

Det blev i stället: Läsa tidningen (1 timme). Ligga i sängen och fundera på ovanstående (1 timme, kanske slumrade jag lite också). Sortera bilder i datorn (2 timmar). Och sen blev det flera timmars bloggsurfning och allmän slösurfning. En repris av Klara och Mia. En folköl. Lite fotboll. Nu enbart stilla frid.

Valet av skönlitteratur har det senaste året delvis skett slumpmässigt (har du läst länge på Masarinmamman minns du kanske att det var för ungefär ett år sedan som min läslust kom tillbaka). Först bestämde jag mig för att plöja ett gäng nobelpristagare i litteratur. Därefter hakade jag på en pocketbokklubb av kedjebrevskaraktär. Dessa väldigt olika läsprojekt har gjort att jag läst ganska många böcker utanför mina vanliga urvalskriterier (som nog annars skulle kunna sammanfattas som svensk samtid).

Två av böckerna har haft med personer med downs syndrom. I den ena (nobelpristagarens) beskrivs masarinbarnet som något skamfyllt, något att gömma undan, någon svår att älska (det blir lite bättre i slutet). I den andra (pocketbokklubbens) som något lallande, något dreglande, någon som inte går att kommunicera med (även här finns dock en något ljusare bild mot slutet).

För mig har bägge romanerna väckt många tankar. Varför beskrivs människor med downs syndrom på det här sättet? Varför har jag nästan i panik smällt igen böckerna (men sedan öppnat dem igen)? Är det för att det blivit som en påminnelse om hur omvärlden faktiskt ser på människor som Masarin och hans vänner?

Tur att det då ibland ges tillfälle att få gåshud. Tack Abbes pappa.

Lite i smyg så där har han börjat igen. Men faktum är att ställa sig upp numera ingår i Masarinens vardagsrutiner. Givetvis inte på beställning. Men igår var vi ute på bakgården hos vännerna i familjen J och då räknade jag. Över 30 sekunder. Helt galet.

Min storasyster hävdar att Masarinen även tagit två steg. Det tror jag när jag ser det ;-)

Fick för många veckor sedan en utmaning av Imsa. Passar fint en kväll som denna när barnen somnat och M håller koll på fotbollen.

Vad gjorde jag för 10 år sedan:

Den backspegeln går att läsa om här.

5 saker på min ”Att göra lista” ikväll:

1. Skriva klart en offert som ska presenteras på onsdag
2. Förbereda kundgenomgång i morgon
3. Dricka ett glas vin
4. Kolla matchen
5. Släcka lampan innan midnatt (yeah right)

5 förbättringsområden (ändrade från 5 dåliga egenskaper):

1. Tålamodsträning
2. Teckenträning
3. Skateboard-trix-träning (jag kan inte ett enda och nu har Bombadill fått en egen bräda)
4. Fitnessträning
5. Prioriteringsträning

5 platser där jag bott:

1. Uppsala
2. Minneapolis (3 år gammal)
3. London
4. Eilat
5. Stockholm

5 jobb som jag haft:

1. Ogräsrensare (mitt första sommarjobb, rensade ogräs på Öland)
2. Snabbköpskassörska
3. Bartender
4. Servitris
5. Konsult

- Oj, bröllopsdag!
- Älskling, jag har inte fixat något
- Älskling, inte jag heller
- Grattis på femårsdagen
- Nej, sex-årsdagen
- Åh vad kul det var
- Ja det var det
- Nu klipper jag gräsmattan
- Ok, jag byter en blöja då

- – - -

- Sover du?
- Mhhmm
- Jag älskar dig
- Dito darling

Under åren som gått har även bekantskaper gjort detsamma. Gått alltså. Vi har dockat in i varandras liv under en period och sedan kopplat loss när vi slutat plugga, bytt stad, jobb eller kärlek.

Perioden innan vi fick barn var nog summan av bekantskaper som störst. Och jag minns hur svårt jag tyckte det var att behöva inse att det inte gick att hålla kontakt med alla när vi fick Bombadill. Så småningom började jag ändå tycka det var ganska skönt och när Masarin kom blev det så extra tydligt att det inte var antalet bekanta som betydde något.

Men nu är vi nog ändå lite mogna för att fylla på lite igen. På Tittut har det helt enkelt visat sig att föräldrar till masarinbarn är alldeles för trevliga för bara låta passera vidare. Det får gå helt enkelt.