Masarinmamman

Mamma T berättade idag om en taxichaffis hon träffat. Taxichaffisen kör även färdtjänst och då rätt ofta ett litet gäng masariner som bor på ett gruppboende här i Stockholm. Och vi kunde inte låta bli att le när T återgav att det enda de pratar om i taxin är mat. Vad de ska äta, vad de ska handla, vad de har ätit, vad de är sugna på…

Sen tänkte jag lite på mig och mina vänner. Och det slog mig att det faktiskt inte är en helt ovanlig konversation för oss heller. Vad ska vi äta, vad ska vi handla, vad har vi ätit, vad är vi sugna på…

Väl hemma från fjällen slutade Masarin med sina Lillsumo-övningar. Han ser helt oförstående ut när vi försöker locka honom att ställa sig upp utan stöd.

- Mitt på golvet, är ni inte kloka?!

Måste varit något med fjälluften. Det har man ju hört talas om.

Tänk att det snart är ett år sedan jag och Masarin följde med på konferens söderut. Och i morgon är det dags igen, men denna gång får Masarinen stanna hemma med M och Bombadill.

Det blir min första resa utan mitt kärleksbatteri (tack Pernilla Glaser för den briljanta formuleringen) och jag tankade Masarinen järnet innan han sa tack och godnatt för ikväll.

Och jag kommer tillbaka om lördag, förmodligen inte alls utvilad. Det blir fint.

GRRR utmanade mig. Jag måste säga att jag börjar gilla de här små avbrotten som utmaningarna ger. De ger mig en möjlighet att visa en annan del av Masarinmamman. Och så brukar jag lära mig lite om någon annan på kuppen.

TRE namn jag går under:

• Mamma (av kidsen)
• The royal higness (av M när han tycker jag är dryg)
• Lille (av M när han tycker jag är ljuvlig)

TRE saker som skrämmer mig:

• Människans kontrollbehov (även mitt eget)
• Att flyga
• Snabba stora spindlar

TRE saker jag har på mig:

• Vigselringar
• Blå jobblus (borde tagit av mig den för länge sedan)
• Bruna slackerbyxor (borde inte gått till jobbet i dem)

TRE sanningar:

• Jag skrattar högt och bullrigt
• Jag har alltid håret uppsatt
• Jag gillar att planera (men skjuter gärna upp saker till sista sekunden)

TRE saker jag verkligen vill ha:

• En smart lösning mot eftermiddagssolen i vårt kök (fönstret är så stort och vackert men det blir ju olidigt varmt när vårsolen ligger på)
• Tid för ett långt frisörbesök
• En buffert

TRE personer jag utmanar:

Den här gången är jag nyfiken på några som brukar hälsa på här på Masarinmamman ibland.

• Märtagreta
• Soppor ur ett äktenskap
• Linnéa och Agnes mamma Lena

Några av de bloggar jag följer har en sådan lust till det skrivna ordet. Några läser jag för att de handlar om ämnen som intresserar mig. Någon roar mig. Andra ger mig inblick i en vardag – kanske nära eller långt från min egen. Och på något vis hänger de här rackarna ihop med någon slags lös tråd:

Ana Udovic - Ana och jag har rört oss i gemensamma kretsar sedan tidigt 80-tal. Och gör det fortfarande trots att vi inte umgås till vardags. Knappt till fest heller längre måste man väl tyvärr tillägga. Anas dagboksanteckningar håller mig uppdaterad på hennes innerstadsliv – och så är hon ju lite argsint i bloggen ibland och det livar ju upp att läsa.

Bondhustrun - lite oklart hur våra bloggar snubblade på varandra men det här är en av mina favoriter. Den tjejen har en penna! Hon skriver så skönt och kul om sitt liv med hennes pojkar. Och när jag någon gång tänker på att nubordejagbytalivsstilochflyttautpålandetköret – då är det Bondhustruns liv som jag skulle kunna tänka mig.

Grannfrun - Tinnis blogg böljar lite fram och tillbaka. Och så är ju livet så varför inte även en blogg? För några år sedan hörde jag henne föreläsa på ”Hundra bullar i luften” och gillade det jag hörde. Och jag gillar både barnböcker och feminister av Tinnis sort så Grannfruns blogg följer jag gärna.

Grodansmamma - Vi har mailat en del, Grodansmamma och jag. Det finns ett stort djup i att kunna prata med någon som man aldrig har träffat men som ändå har delat samma upplevelse.

Heja Abbe - Abbes pappa har också en fantastisk penna. Det är kul, spännande och ibland vemodigt att följa den här fina bloggen. Jag känner stor samhörighet med det Abbes pappa skriver. Och Abbe själv då… Vilken hjälte!

Lisa på Rönnbacken - Lisa skriver inte så ofta men hon brinner för två saker som jag tycker om; bra litteratur och ett feministiskt öga på verkligheten.

Mammapappabarn - Mamma M skriver om den fantastiska första gångenupplevelsen om livet med lilla A. Mamma M är också en kvinna med huvudet på skaft och snart blir vi kollegor också. Knasigt men kul!

Prince Vince - det var en sådan tröst att hitta till Prince Vince! Så ljust skrivet om denna fantastiskt fina lilla masarinpojke.

I fjällen läste jag Elisabeth Lundströms avhandling Ett barn är oss fött. Jag märkte att många av mina tankar och känslor – både de svåra och de varma kärleksfulla – också fanns hos de föräldrar som Elisabet Lundström intervjuade.

En mamma beskrev hur hon plötsligt blev så intresserad av andra ovanliga barn att hon tänkte ombilda sig för att få jobba med dem. Och jag kände igen mig i hennes nya perspektiv.

Det ovanliga som tidigare gjort mig osäker och skrämd har nu bytts mot en nyfikenhet och känsla av samhörighet – både med barnen och med deras föräldrar. Och när jag insåg vilken omvandling jag gjort i mitt förhållningssätt till detta ovanliga hisnade nästan tanken. Tänk att jag var tvungen att få Masarin för att få den insikten.

På väg upp till fjällen stod jag och Masarin i kö till ett skötrum på en ganska sorgsen vägkrog. Vi fick stå en bra stund och så plötsligt dök de upp, Kevins farmor och farfar. Ja, det visste jag ju inte då förstås, men hon som var farmor böjde sig fram och skojade med Masarin och så frågade hon om han möjligen var en liten masarin.

Det kändes så enkelt att säga att så var det. Kanske var det hennes glittriga ögon eller bara för att jag just kände mig stolt och glad över vår minsta familjemedlem?

Hursomhelst viftade hon fram han som var farfar och så berättade de att de var farföräldrar till Kevin som också är en liten masarin. Och i nästa andetag att de nu var på väg hem från Svenska Downföreningens årsmöte!

- Du förstår, vi vill ju lära oss så mycket som möjligt om Kevin, berättade hon som var farmor. Och vet du vad de sa på årsmötet. Att man ska uppfostra masarinerna till självständiga människor! Visst är det fantastiskt?

Ja visst var det fantastiskt. Jag kände att det liksom bara blev en stor varm bubbla kring oss fyra där vi stod och log mot varandra.

Och när jag berättade om det för Martin i bilen kände jag mig plötsligt så tacksam för alla de möten jag haft med olika människor det senaste året. Här på Masarinmamman, hemma i Stockholm, och på sorgsna vägkrogar någonstans på väg mot fjällen.

Sista dagen i skidbacken fick vi syn på en så fin masarinkille. Han var kanske runt tjugofem och satt på en bänk och vilade sina fötter. Med jämna mellanrum kom hans bror framåkande och kollade läget och gav lite tips om hur han kunde spänna om sina pjäxor. Lite senare dök pappan upp och frågade om han frös eller om han ville åka lite till. Vi stod precis bredvid och lyssnade och tjuvkikade så diskret vi kunde. Masarinkillen pratade så tydligt och bra och satte upp ansiktet mot solen och njöt av sin vilopaus. Han verkade ha bestämt sig för att han hade åkt färdigt för dagen.

På kvällen pratade vi om att det verkade vara en så fin familj och att brödernas relation var så nära. Verkligen inspirerande! Bortsett från hans muggiga skidkläder då. Någon borde ta med killen till Naturkompaniet.

Första dagen på skidsemestern är vi och våra vänner F och M lite uppspelta. Stugan kryllar av barn, underställ, pjäxor och chokladkakor. På golvet sitter Masarin och lilla H och plockar med alla pokemon-figurer som också fick förmånen att andas lite fjälluft.

Så plötsligt reser sig Masarin som en uråldrig sumobrottare upp från golvet. Bredbent och nästan lite förvånat. Jag  l o v a r  att jag i det ögonblicket tappade hakan! Han står kanske två sekunder innan han sätter sig igen. Alla i stugan blir helt vilda och applåderar Masarinens helt oväntade japanska handling.

Sen fortsatte han denna ritual under hela veckan. Och bara ställer sig upp! Låt vara att det handlar om några sekunder. Och väldigt sumoaktigt. Men för mig är det nästan som magi och oändligt vackert att se på.

Masarin tar vårt hem i besittning. Han upptäcker, utforskar och inspekterar. Ingenting undgår längre hans blick och för varje dag flyttas allt fler föremål högre upp och längre bort från hans nyfikna små händer. Han är ruskigt söt och skrattar högt åt sin egen upptäckarglädje. Lika hemtamt rör han sig bland våra vänner och familjer. Han känns så självklar – och naturlig – som vår yngsta familjemedlem att vi ibland måste förundras över det.

Lika förundrade blir vi över hur vår syn på honom förändras när han träffar människor han inte känner. Hur han liksom förändras och genast blir så mycket mer…  Downig? Och jag märker hur klumpigt allt låter när jag ska berätta om honom. Det är som om jag berättar om någon annan. Någon som jag inte riktigt känner.

Naturligtvis är det inte Masarin som förändras. Det är vi och de glasögon vi då sätter på oss. De där som vi tror att andra – som inte känner honom – ser honom med. Det är så dumt att man skäms och bara vill dra en möglig filt över huvudet.