Masarinmamman

För ett par veckor sedan pratade jag med min mamma om de första två dagarna på BB. Då innan vi hade fått beskedet om att Masarin hade downs syndrom. Då när vi fortfarande bara var så omtumlade av den overkliga förlossningen. Då när jag hade en sådan oroande känsla för den här lilla bebisen. Då när jag inte kunde sätta fingret på vad det var.

Jag hade nästan förträngt det men jag minns att jag inte ville lämna rummet. Så länge jag inte lämnade rummet så kunde inte något vara annorlunda med Masarin. I det längsta skickade jag ut M till dagrummet för att hämta fika och mat. Men till sist fick jag ändå ge upp och tassa ut tillsammans med M. Masarin låg i sitt lilla genomskinliga plastbadkar och jag hoppades att ingen av de andra mammorna eller papporna skulle ställa några frågor till oss.

Och att titta i den backspegeln känns så mycket längre tillbaka i tiden och så mycket mer overkligt än någonsin någonting annat.

Både Abbes pappa och Mammapappabarn har utmanat mig att titta i backspegeln – hela fyra gånger! Fem, tio, femton och tjugo år tillbaka i tiden…

1988 gick jag humanistisk linje i Uppsala. I min klass gick några av de flickor som sedan följt mig genom livet och som än idag är mina bästa vänner. Vi tyckte nog att det var ohyggligt coolt att gå på gymnasiet och att vara humanister från Skrapan. Fritiden fördelades mellan fikor på Ofvandahls (som på den tiden hade bordsservering) och Uppsalas då hetaste musikställe Barowiak. Jag lyssnade på Lolita Pop, Thåström – och  g i v e t v i s  Ratata.

1993 var ett omtumlande år. För mig hände två avgörande saker under det här året. För det första började jag plugga på universitetet. För det andra slickade jag mina sår och flyttade tillbaka till Uppsala igen efter några år utomlands och en mellanlandning i Östergötland. Jag flyttade in i ett kvinnokollektiv (i en något sliten men sagolik våning som tillhörde vännen Fs farfar) och brakade rätt in i studentlivet och ny och gammal vänskap. Jag lyssnade mycket på Lisa Nilsson och Kayo.

1998 bodde jag i Stockholm och hade året innan hamnade mitt i internet-boomen på mitt första jobb efter studierna. Det var en fantastiskt kul tid och många av mina kollegor från de här galna åren är fortfarande nära vänner till mig idag. Jag hade också dejtat M sedan två år och vi bodde nu i en liten bostadsrätt på Kungsholmen. Jag lyssnade på Oasis, No Doubt och Bo Kaspers Orkester. Och inte hade jag en aning om att kocken från västkusten ett par år senare skulle fria till mig när vi åkte Highway 1 från San Fransisco till LA.

2003 hade jag bytt konsultlivet mot en marknadsavdelning på ett medicintekniskt företag (jag bytte tillbaka året efter). Året innan hade M och jag gift oss (f ö samma dag som det var Stockholms marathon så det var ju lätt surrealistiskt när vi klev ut ur kyrkan vid Odenplan och det bara några meter från oss sprang tusentals svettiga löpare). I november föddes vår första son Bombadill och nu kan jag inte minnas att jag lyssnade på någon annan skiva än Georg Riedels Barn på nytt…

- – - -

GRRR - jag råkar veta att ni vill bli utmanade på den här godingen (ni får gärna svara båda två). Och så är jag nyfiken på att veta mer om Lisa på Rönnbacken.

Idag är det World Down Syndrome Day.

Jag hoppas det blir en härlig dag för Viktor och hans vänner! Ni är underbara människor Fia, Alva, Erik, Arvid, Hjalmar, Michel, David, Moa och Filippa! Heja Elsa! Och givetvis Grodan, Vincent, Linnéa och Agnes, Milo, Alice och Olgas lilla I!

Masarin och M kom förbi med sushi till jobbet idag. Vi bänkade oss i ett litet konferensrum tillsammans med vännen och kollegan J.

Sushin var ljuvlig. Masarin bubblade och klappade händer. Vi skrattade mycket och jag kände mig helt igenom lycklig där jag satt med Masarinen i knät och norpade åt mig den sista biten ingefära.

Eftersom Masarinens mage har trasslat en längre tid bokade M in en tid för allergitest. Det visade sig bli rena tusenmilaservicen. Besöket varade i en och en halv timme och när de vacklade därifrån hade M en bunt med remisser till ögon-, öron- tandläkare samt en matdagbok som noggrant nu ska fyllas i. Masarinen ska också äntligen få pneumokockvaccinet!

Barnläkaren berättade för M att han hade fått indikationer på att det tydligen varit lite dålig uppföljning på masarinbarnen i vårt område men att han nu tänkte ändra på det. Ja, vad kan man säga annat än att en tusenmilaservice sannerligen imponerar.

Jag läste någonstans att masarinbarn ofta får sina tänder lite senare än andra barn. Typ när de blir pensionärer då, har jag muttrat. Senast i morse frågade min lillasyster om Masarin fått några fler tänder än de två små risgryn han ganska länge har stoltserat med. Nej, suckade jag och tillade att det kändes som om han aldrig kommer få några fler heller.

När jag lite senare duschade Masarin såg jag plötsligt en stor blåsa i överkäken. Stackars liten, tröstade jag tills poletten trillade ner. Det var ju en halv framtand. Och jämfört med risgrynen framstod den här som norra europas största. Såg faktiskt väldigt kul ut så när jag rusade ner för trappan för att visa resten av födelsedagsgänget så var det faktiskt omöjligt för dem att inte skratta åt den där halva framtanden.

Men Masarin visade sig vara väldigt känslig på den punkten. Här levererar man en tand och så blir man utskrattad! Han grät som en tok och jag var bad mama som inte kunde låta bli att fnissa samtidigt som jag tröstade den sårade familjemedlemmen med mjuka pussar i nacken. För hur kommer nu  n ä s t a tand att se ut?

Länge har Masarin viftat med sina armar och händer. Härligt och ostyrigt. Vi tittar lite extra ibland för att se om det går att urskilja något tecken, men än så länge verkar det mest vara ett ostrukturerat vevande.

Men igår när vi firade min pappas födelsedag sjöng vi några barnvisor som vi brukar sjunga på Tittut. Då plötsligt såg jag! Masarin visste exakt vilka rörelser som gällde. Jag kom helt av mig! Men så testade vi igen. Och Masarin sträckte upp armarna högt och bestämt över huvudet. Jajamän.

Upp stiger solen! Torkar bort allt regn!

Sannerligen.

Bombadill fick infektion i ett nagelband och doktorn rekommenderade omslag med asolsprit om nätterna. Masarin ville inte vara sämre så han slog till på ett infekterat nagelband han också.

Vi bestämde oss för att testa omslagstricket även på honom. Trots noggrann tejpning hittade vi efter första natten bandaget i sängen. När samma procedur upprepades kväll två fick Masarin ett bryt. Han viftade frenetiskt med handen för att få bort det hemska bandaget. När det inte gick (denna gång mycket noggrant tejpat) fick han en gråtattack som imponerande tydligt sade: TA BORT!

Vi gömde handen inne i pyjamasärmen. Segraren koras i morgon bitti.

- – - -

Updated:

Masarinen-Bandaget: 1-1

Det tog inte mer än några dagar innan Masarin insåg att vi nu har ombytta roller i huset. Allvarligt granskar han mig när jag kommer hem. Allvarligt granskar han mig när jag plockar upp honom på morgnarna. Hej mamma, lite mer får du nog ligga i om du vill att jag ska ta bort långa farstun-looken.

Men så fort M visar sig är det däremot stora ostkroksfnisset och handklapp och vinkningar. Heja pappa, det är du som är min bundsförvant!

Och jag. Jag sitter här med stora Masarinsuget.

Jag har lyckats göra Masarin semperfierad. Banan undantaget så väljer han enbart från semper-menyn; välling, gröt och barnmat. Och det ska vara mat med tomat i. Fisk, dillkött och kalops ratas med förebrående blickar.

Så inte är det lätt att vara föräldraledig kock i det här huset. Det segervissa leendet hos M har under hans första vecka bleknat något. Kokt potatis är kokt potatis oavsett hur kärleksfullt den mosas.

M rattar numera hemmet. Han ser till att Masarin och Bombadill snyter näsorna och har lagom många tröjor på sig. Det känns ovant men bra.

Själv åker jag tunnelbana. Jag dricker kaffe med mina kollegor och förbereder kundmöten. Det känns ovant men bra.

Idag slog vi dock följe för att träffa Masarinens nya kontakter på det habiliteringscenter han nu hör till. Mycket rara och kompetenta människor. Efteråt blev det lunch på en italiensk deli och det var urhärligt att få njuta en lunch tillsammans.

När jag kom upp till jobbet tänkte jag på hur otroligt anpassningsbar människan är. För en vecka sedan gosade jag och Masarin på köksgolvet hemma. Nu satt jag istället i telefon med en kund. Som om ingenting hade hänt!

Och här har hela livet hänt! Men det sa jag såklart inte till kunden.