Masarinmamman

Jag har blivit utmanad av Märtagreta och Abbes pappa. Sju sanningar om mig själv. Var tvungen att ta en promenad. Det blev det här urvalet. Förmodligen finns många fler sanningar om Masarinmamman.

1. Internet is my thing. Jag läser mindre än jag vill. Har i princip slutat titta på tv. Men nätet. Där finns jag. Google is my friend. Jag spelar scrab på Facebook. Jag mailar gärna. Masarinmamman är min livlina. Intressant egentligen för annars är jag rätt ointresserad av teknik. Men nätet. Det är väl något annat egentligen. Kommunikation kanske?
2. Jag tänker på döden. Varje dag faktiskt. Den är jag rädd för. Jag vill inte att den ska komma nära mig eller någon i min närhet. Och som dödens följeslagare har klimatångesten lagt sig som en blöt handduk om mina axlar.
3. Jag är dålig på äventyr. Blir rädd när båten lutar eller flygplanet hamnar i luftgropar. Vågar inte åka fritt fall. Får sug i magen och sus i huvudet när jag tänker på fallskärmshopp (vilket straff för en sådan som mig). Engelska deckare står för äventyren i mitt liv.
4. Nätverk. Här mår jag genast bättre. Jag är bra på stämningslägen. Intresserad av människor. Har lätt till skrattet. Bjuder gärna på mig själv. Jag har ett stort och rikt nätverk. Jag har lyckan att ha vänner som står mig nära och som jag litar på.
5. Bekräftelse. Viktigt i mitt liv. Både yrkesmässigt och relationsmässigt. Jag är bra på att bekräfta andra och har också ett stort behov av att själv bli bekräftad.
6. Jag älskar det skrivna – och det talade – ordet. Drömde en gång om att bli journalist. Drömmer om att någon gång publiceras. Har några idéer i huvudet – och kanske talangen. Men inte modet.
7. Diplomat med patos. Orättvisor och trångsynthet gör mig galen. Jag tror på – och försöker stå upp för – det goda. Men jag är nog mer av streetsmart än den som står på barrikaderna (fast det var ju en fantastisk känsla när vi 2003 var i Göteborg och deltog i den stora marchen mot Irakkriget).

- – - - 

Reglerna för utmaningen ser ut så här:

Länka till den som utmanat dig

Berätta sju sanningar om dig själv

Utmana sju personer

Lämna ett meddelande till dem du utmanar.

Vad säger ni: Grannfrun, Livet på Rönnbacken, Mammapappabarn, GRRR, Prince Vince, Bondhustrun och Ana Udovic?

I spegeln ser jag ett välbekant ansikte. Men också främmande. Det finns en förändring i min spegelbild. Jag ser sliten ut. Tänker att det är typiskt småbarnstiden. För lite sömn och stora omställningar. Men där finns också något annat.

Lördagsmiddag med M. Tända ljus, långkok och ett gott glas vin. M säger att han tycker att något hos mig har förändrats. Han kan inte sätta fingret på men har också sett det. Ett avtryck.

Kanske är det allt med Masarin. All sorg, oro och kärlek som satt sig. Jag har under det senaste året gått djupare in i mitt inre än jag tidigare varit. Det har skakat om mig. Gjort kärleken starkare. Samtidigt gjort mig skörare.

Man kan aldrig riktigt veta vad eller hur en annan människa tänker. Men när jag ser på min spegelbild ser jag det tydligt. Masarin har gjort ett avtryck där.

Masarin har haft runt 39 graders feber i flera dagar. Två prickar på ryggen växte och blev stora som femkronor. Otäcka, röda, infekterade. Doktorn konstaterade att det var impetigo och skrev ut penicillin och salva. Masarin har varit trött och gnällig och mest velat sitta i mitt knä. 

Kontrasten är stor mot Bombadill som studsar runt runt i röd fotbollströja, skärp i midjan, fotbollsshorts, röd keps och solglasögon. Instucket i skärpet sitter en matkniv. Han ser helt galet skön ut. Vad gör du, undrar jag lite matt.

- Jag är Worryingkindkillen, mamma!

Well, that´s a fact. Jag tycker det är härligt att ligga på mattan med Masarin. Sjunga hoppe hare. Det är riktigt kul att läsa böcker för Bombadill. Laga mat eller vispa en smet. Spela fotboll. Vara boven som blir fångad av superhjälten och sedan får sitta i fängelse. Leta fram The Worrying kind på YouTube.

Men lekplatser. Dammit vad tråkigt det är. Jag får faktiskt lätt ångest. Särskilt ute i förorten där lekplatserna alltid är lite ödsliga. Det är liksom något  ö s t s t a t s – g r å t t  över det hela.

Det finns nog bara en lekplats som funkar och det är Vasaparken. Kryllar av glada barn och alltid någon att växla några ord med. På bänkarna sitter små krumma pensionärer. Liv och rörelse. Astrid Lindgren gillade också Vasaparken.

Lite vemod låg i luften när Bombadill gick sin sista dag på dagis. Det har varit fina år med skogen, hönsen, bra pedagoger och härliga barn.

Fröken E har tagit både Bombadill och Masarin till sitt hjärta. Liksom jag älskar hon kommunikation och hon har läst tusentals böcker för Bombadill och hon är också den som lärt barnen på dagis att använda tecken. Nu kramade hon Masarin länge.

- Jag önskar verkligen att jag hade fått skola in honom!

Får man ta med sig fröken E i en liten flyttkartong?

Nu har vi haft ett helt år på oss att lära känna dig. För varje dag förstår vi mer och mer om vilken skatt du är. Och varje gång vi tvivlat har du visat oss precis det vi behövt se.

Tack för att du kom till oss och lärde oss mer om livet. Tack för att du fått oss att göra upp med våra fördomar. Tack för att du fått oss att leva mer i nuet. Tack för dina små ostkroksskratt och vackra ögon. Du är vår darling Masarin och vi älskar dig så mycket.

- – - -

I was blind, now I can see
You made a believer, out of me
I was blind, now I can see
You made a believer, out of me

Im movin on up now
Gettin out of the darkness
My light shines on
My light shines on
My light shines on

I was lost, now I’m found
I believe in you, I’ve got no bounds
I was lost, now I’m found
I believe in you, I got no bounds

Im movin on up now
Gettin out of the darkness
My light shines on
My light shines on
My light shines on

/Movin’ on up av Primal Scream (lyssna och njut här)

Jag inser att även detta år har inletts med mycket tårar! Men då de för ett år sedan var fyllda med så mycket sorg är de nu mer något som hjärtat levererar för att hantera alla känslor som svämmar där inne.

Igår låg ett paket i brevlådan med två dvd-filmer i. Den ena var en dokumentär om Glada Hudik-teatern, den andra var föreställningen om Elvis.

Vi tittade tillsammans, M och jag. Jag alldeles tårögd, dels för att filmerna var roliga och fina, dels för att jag var så berörd av vi fått dem som present.

Och då, då i våras tyckte jag ju att bara tanken på teater var jobbig. Då orkade jag inte ta in det fantastiska med människors inneboende kapaciteter. Men nu när M och jag tittade bestämde vi oss på rotmos att boka biljetter när Elvis kommer tillbaka till Cirkus i maj.

Det är otroligt att Masarinmamman har blivit en sådan dörröppnare till så många människor. Människor med goda och stora hjärtan! Och hon som skickade paketet är precis en sådan människa. Och det vet jag trots att vi bara har hälsat på varandra via denna mystiska bloggvärld.

Vid ett av våra första besök på Tittut berättade Ylva att många masarinfamiljer blir så förvånade över att det föds nya masarinbarn. En förvåning över att det faktiskt kommer nya familjer som får vara med om detta märkliga och unika. Jag minns att jag tänkte att det var en lustig tanke. Men nu. Varje gång jag hör om det så blir jag också förvånad. Och samtidigt lite rörd på något underligt vis.

Och för masarinbarnen som föds i Stockholm tänker jag:

Ni kommer få det så bra, snart får ni också komma till Tittut!

Du verkar så frånvarande, sa M när vi satt i bilen. Jag tänker på masarinmammorna, svarade jag.

Mina tankar finns hos två mammor som jag av en händelse fick vetskap om med bara ett par dagars mellanrum. Det är två mammor som alldeles nyligen fått veta att de har en masarinbebis i magen. Och nu tänker jag på dem hela tiden.

Kurator C ringde oss och undrade om en av familjerna kanske kunde få kontakta oss. M och jag känner det som en självklarhet. När vi hade lagt på var jag alldeles tårögd och rörd.

Kanske kan jag också känna lite vad masarinmammorna just nu går igenom. Hur kunde det bli så här? Hur ska det bli? Vad är det här för barn? Jag minns också hur förtvivlat ledsen jag var och hur förtvivlat gärna jag önskade att de skulle ringa från sjukhuset och säga att allt bara var ett misstag. Men nu önskar jag att jag kunde säga: Det blir bra! Ni kommer få världens finaste barn! Ni får en hemlighet som är det vackraste ni någonsin fått!

Men hur kan man säga det till någon som befinner sig precis där vi befann oss för snart ett år sedan? Jag som ville slå något hårt i huvudet på läkaren som sa att ”de här barnen får ofta ett bra liv”. Riktigt hårt ville jag slå faktiskt. Å andra sidan rabblade han bara en mening utan att förstå innehållet i den.

Kanske skulle jag och M och inte minst Masarin istället kunna visa hur det egentligen blir. Låta Masarin skratta sitt lilla ostkroksskratt och visa att det blir magiskt och det blir bra.