Masarinmamman

Det finns en tanke som vägrar släppa taget.

Varför trodde jag att det värsta som kunde hända vore att få ett barn med downs syndrom? Jag som inte ens känner någon familj som har ett masarinbarn. Jag som knappt sett masariner. Jag som knappt visste vad downs syndrom var för någonting.

Tanken som inte släpper hänger samman med den debatt om fosterdiagnostik som idag finns i samhället. KUB & NUPP-tester erbjuds på bred front och efterfrågan är stor. Individens fria val och fri abort är en självklarhet för mig. Men vilka krafter ligger bakom att testerna ska vara tillgängliga för alla? Är det de läkare som utvecklade testerna? Är det samhället som tycker att masariner lever för länge och därmed kostar för mycket? Är det vår jakt efter det perfekta livet?

Tanken släpper inte. Jag blir mer och mer övertygad om att min rädsla för det värsta som skulle kunna hända beror på att de här testerna finns och hur de presenteras. Syftet är nämligen glasklart. Vi behöver inga masariner.

- – - -

Det finns en kvinna som heter Jessica Steje. Hennes debattartikel uttrycker allt jag skulle vilja säga (länken tyvärr bortplockad från BTs webbplats).

Hanne Kjöller kompletterar klokt.

Igår besökte vi Eastmaninstitutet. Masarinen ska göra avtryck i munnen för att få en egen liten specialplatta med pärla på. Den lilla pärlan är meningen ska göra tungan nyfiken. På så sätt tränas musklerna i hela ansiktet och den ska även lära Masarin vilken fantastiskt användbar muskel tungan är. Förutom att den är mycket praktisk när man vill säga rörmockarrock är den ju även härlig att slicka glass, kyssas och lipa med.

Även om plattan är tillfällig blir vår Masarin först i familjen med piercing!

I våras roade M och jag oss med att lista låtar som var otänkbara att spela på Masarinens dop. Låtar som var för sorgliga eller sentimentala för våra känsliga tårkanaler. Överst på listan hamnade alltid Du vet väl om att du är värdefull. Den grät vi bara vi tänkte på.

Prästen som ska döpa Masarin är väldigt fin. När vi träffade honom första gången berättade han att hans mammas syster också hade downs syndrom. Hon var född på 1910-talet och prästen berättade om hur älskad hon var. Alla hade kallat henne för den lilla ängeln.

På söndags döps Masarin i den ljuvaste sensommargrönska ute på Ljusterö. Vi är så glada att S ska sjunga topplistelåten i kyrkan!

- – - -

Vännen och kollegan J mailade. Givetvis låg även Älska mig med på listan.

Utan Masarinmamman hade jag imploderat. Allt som hände med oss när masarinen kom var för stort och svårt att bara bära inombords.

För masarinens skull känns det viktigt att varje ord och varje formulering förmedlar rätt känsla. Jag skalar ner och komprimerar. Efteråt ser varje inlägg så enkelt ut att jag själv nästan har svårt att förstå hur det kunde ta sådan tid.

Men det finns en sådan lust också! Det är egentligen ganska fantastiskt att det blev Masarin som skulle ge mig mitt språk tillbaka.

I sommar har jag i tanken ofta återvänt till en tjejmiddag från studenttiden. Det finns två bilder från den kvällen i mitt album. På den ena sitter vi vid bordet hemma hos L, allvar i allas blick. På nästa dansar vi med partymickar. Allvaret kom sig av en ganska hetsig diskussion om fosterdiagnostik. Några var så övertygade att jag ännu minns min känsla av oro. Hur skulle vår relation förändras om det hände någon av oss? Hände mig?

Alla som var med den kvällen har tagit emot Masarin med de öppnaste och varmaste hjärtan. Har nu ofta funderat på om någon av de andra också minns den kvällen? Frågade nyligen vännerna L och F om tjejmiddagen och visst kom de ihåg den. Vi var så unga säger L. Ingen av oss hade barn, ingen av oss visste egentligen så mycket om hur våra liv skulle bli.

Och inte kunde någon veta att en av oss skulle få det där barnet vi pratade om den gången för 13 år sedan.

För två veckor sedan sade M och jag att kanske sitter Masarin i slutet av hösten. Vi pallade upp honom med kuddar och han bara helt förvånad lade sig till höger och vänster, bakåt och framåt. Han påminde mest om leksakshunden Sampo. Sampo som på ett magiskt sätt böjer sig när man trycker på plattan undertill.

I torsdags lekte kusinen F med Masarin och plötsligt säger hon ”nu har jag lärt Viktor att sitta.” Och där satt han! Rak i ryggen och mycket nöjd med att återigen överraska oss.

Somliga har en grandoftande wunderbaum hemma. Vi fick en wunderdown!

Masarin har tränat under sommaren. Upp och stå säger storebror och masarinen ler lyckligt och står gärna på raka ben. Ligger sedan på magen och lyfter huvudet högt högt. Vi tränar att sitta, bålen mjuk som sommarhonung men nacken är rak och stark.

Men ju starkare masarinen blir desto tydligare ser vi att högersidan inte riktigt hänger med. På mattan drar han liksom in den högra armen under sig istället för att stödja sig på den. I barnstolen lutar han sig – nästan lite nonchalant – åt höger.

Det var den högra armen och axeln som fick sig en kyss vid förlossningen. Tänk om något inte riktigt läkt som det ska?