Masarin och jag är ensamma några dagar. Vi är ute på Ljusterö där dikena nu är röda av smultron. Under våra eftermiddagspromenader plockar jag litervis och masarinen skrattar högt när jag mosar några bär och låter honom smaka av sommarens sötaste skatter.
Han är nu sex månader och det gör mig lycklig att han får uppleva sin första sommar här ute.
När jag var gravid med Bombadill läste jag om feberkramper. Kanske den läsningen gjorde att jag av alla saker att oroa mig för fick just feber som min orostimma. Lätt som en fjäril sover jag bredvid mina feberbarn.
Förra veckan feberkokade masarinen i flera dagar och han blev så tagen av det, nästan lite apatisk och svår att få kontakt med. Både M och jag kände samma oro. Det var liksom en känsla av att hans utveckling höll på att stanna av. Vår lilla Masarin som innan med glittrande ögon och livsaptit bara utvecklats framåt utan att bry sig om vad några kromosomer anser om saken var plötsligt innesluten och oåtkomlig.
När det vände kunde jag andas och sova igen.
Min guddotter A fyller 1 år. Jag och Masarin åker dit på lunch. Där är också ett litet gäng ljuvliga ettåringar och deras mammor. I bilen slår det mig att de inte träffat masarinen än. Ett ögonblick känns det ohyggligt tungt och jobbigt att åka dit. Hur tänker andra mammor när de träffar en liten masarinbebis?
Jag behövde inte oroa mig. Masarin tas storslaget emot av födelsedagsbarnet som överöser honom med blöta pussar och han landar mjukt i famnen på M som sitter med stor mage där första bebisen ligger och väntar på att få komma ut till världen. Lunchen blev härlig. Och det svåra var inte så svårt. Allt ligger som vanligt hos mig själv och inte hos lilla mjuka masarinen.
